Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så gick kampen för kvinnlig rösträtt

Varför gick det så trögt och vilken linje drev de lokala tidningarna i Örebro? Läs Gunnela Björks 1500 ord om kvinnlig rösträtt.

Annons

När det slutgiltiga beslutet om lika rösträtt hade fattats på våren 1921 höll högerledaren Arvid Lindman, som in i det sista motarbetat kvinnlig rösträtt, ett tal där han förklarade sin inställning:

”Vårt motstånd mot kvinnorösträtten berodde ej på att vi underkände kvinnornas förmåga utan fast mera på önskan att ej draga in kvinnorna i det politiska lifvets virrvarr och strider, på den uppfattningen vi hysa, att hennes uppgifter i lifvet äro stora nog i alla fall.” Men många kvinnor kände sig alldeles uppenbart beredda att ge sig in i ”det politiska lifvets virrvarr och strider”. I Örebro ställde Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, FKPR, till med fest för att fira att man äntligen var framme vid målet. FKPR hade bildats år 1903 och oförtrutet arbetat för att kvinnor skulle bli accepterade som fullvärdiga politiska medborgare. År efter år, ofta i motvind, hade medlemmarna ordnat offentliga möten, namninsamlingar, uppvaktat länets riksdagsmän, spritt vykort, broschyrer, affischer, ja till och med servetter, med rörelsens budskap: Rösträtt och valbarhet för kvinnor på samma villkor som män.

Motståndarna hade ofta framställt kvinnorna som omogna, okunniga och oförmögna i politiskt avseende, men i själva verket fanns vid det här laget en rätt garvad kader av kvinnor som sedan länge hade varit aktiva inte bara i rösträttsrörelsen, folkrörelserna och andra frivilligorganisationer utan också i de politiska partierna. Många hade dessutom hunnit skaffa sig erfarenhet av kommunalpolitiskt arbete, sedan kvinnor år 1910 blivit valbara till fullmäktige, nämnder och styrelser.

"Årets valrörelse är fylld av ovissa och oberäkneliga element, emedan nya väljaremassor nu för första gången vid valen skola ge uttryck åt sina meningar”, skrev Örebro Kuriren.

De ”ovissa och oberäkneliga element” som socialdemokratiska Örebro-Kuriren syftade på i en ledare några månader före valet 1921 var de kvinnliga väljarna. Svenska män hade fått rösträtt redan år 1909, om än med vissa inskränkningar. Den största förändringen i valet 1921 var alltså att kvinnor fått rösträtt och blivit valbara till riksdagen. Därmed mer än fördubblades antalet röstberättigade, vilket som vi snart ska se utlöste en hel del oro.

Riksdagsbesluten 1919/1921 brukar numera kallas för Sveriges demokratiska genombrott och högtidlighållas på olika sätt. Men när det begav sig var partiernas entusiasm över att kvinnorna nu fått samma politiska rättigheter som män rätt måttlig. Visserligen placerade alla ett eller ett par kvinnonamn på sina valsedlar. Men de placerades långt ner, på vad forskningen senare har kallat ”prydnadsplats” eftersom möjligheterna till inval i praktiken var obefintliga.

Örebro hade vid den här tiden fyra lokaltidningar. Men något direkt jubel över att målet nu var nått är svårt att uppfatta vid en genomläsning av vad pressen skrev månaden före valet 1921.

Det var alltså Allmänna valmansförbundet som högerpartiet då hette, som i det längsta gjort motstånd mot kvinnlig rösträtt. Men på lokal nivå var det annorlunda. När det första beslutet om allmän och lika rösträtt fattats 1919 beslutade Örebrohögern till och med att kvotera in kvinnor i sin styrelse!

Inför valet 1921 skrev partiorganet Örebro Dagblad att ”kvinnorna bör använda sin rösträtt till att värna om hemmen, befordra sparsamhet, ge barnen god uppfostran på kristen grundval och bevara fosterlandet. Och detta gör man genom att rösta på högern och ta avstånd från socialister av alla schatteringar”.

Att få kvinnor att rösta vara viktigt, att få in dem i riksdagen mindre viktigt. ”De kvinnliga namnen” hade placerats på femte plats på de båda listorna. Föreståndarinnan för Risbergska skolan, Jenny Wallerstedt såväl som slöjdlärarinnan Vienna Mesterton hade lång politisk erfarenhet från rösträttsrörelsen, Moderata Kvinnoföreningen, Röda Korset och andra uppdrag. De skulle bli bra representanter i andra kammaren, försäkrade Örebro Dagblad, utan att andas om att de i själva verket inte hade några möjligheter att bli invalda.

Vid den här tiden hade staden två tidningar som båda var liberala, men med lite olika nyanser (de skulle så småningom komma att slås samman). Nerikes Allehanda företrädde en mer högerliberal linje och var motståndare till alkoholförbud. Tidningen hade inte heller utmärkt sig som någon ivrig förespråkare för kvinnlig rösträtt, trots att det var liberaler som tidigast och ihärdigast hade drivit frågan i riksdagen.

Kvinnovänlig och förbudsvänlig var däremot Nerikes-Tidningen. Dess chefredaktör Elof Ljunggren var något av en kvinnornas riddare, kanske för att han såg dem som viktiga allierade i kampen för ett alkoholförbud i Sverige. Förbudsfrågan var under början av 1900-talet en av de allra hetaste politiska frågorna, som gick tvärs igenom partierna och orsakade en hel del splittring.

Förbudsfrågan fick genomslag också inför riksdagsvalet. NA lyfte särskilt gymnastikdirektör Greta Adrian som ”kvinnornas kandidat” till riksdagen. Greta Adrian var en känd profil i staden. Hon hörde till den falang som inte ville ha något alkoholförbud.

I Nerikes-Tidningen uppmanades kvinnorna att rösta på säkert förbudsvänliga kandidater i riksdagsvalet. En sådan var lärarinnan Elsa Perselli. År 1903 hade fröken Elsa Eriksson, som hon då hette, varit en av ett hundratal kvinnor som antecknat sig på listan för att bilda en kvinnlig rösträttsförening i Örebro. Sedan 1912 hade hon varit dess ordförande. Hon var ledamot i folkskolestyrelsen och representerade Frisinnade föreningen i stadsfullmäktige.

Trots att inte heller Elsa Perselli hade någon möjlighet att bli invald i riksdagen ställde hon lojalt upp för sitt parti och åkte runt och valtalade. Men hon hade inte glömt det motstånd som hon och andra rösträttskvinnor mött under årens lopp:

”I viss mån äro nog kvinnorna ursäktade, om deras politiska intresse nu genast ej kan vara så stort, ty de ha ofta fått höra i mycket skarp form, att de ej borde befatta sig med samhällsfrågorna, emedan dessa låge utanför deras område. Sådana ord ha fastnat i minnet och det är ofta svårt att få det ur kvinnornas medvetande”.

Svagast ställning hade de socialdemokratiska kvinnorna. Arbetarekommunen dominerades helt av fackligt anslutna män. Det skulle dröja många år än innan en kvinna valdes in i dess styrelse. Kvinnor hänvisades till kvinnoklubben. Den hade bildats 1904 och förde en ganska tynande tillvaro. Det samarbete som funnits mellan kvinnoklubben och den borgerligt dominerade rösträttsföreningen hade inte setts med blida ögon av männen i partiet.

Det är kanske inte förvånande att det var i den socialdemokratiska lokaltidningen Örebro-Kuriren som oron för vad de nya kvinnliga väljarskarorna skulle ta sig till tydligast kom till uttryck. De borgerliga partierna skulle nog lyckas få sina kvinnor till valurnorna, trodde ledarskribenten, men värre var det med arbetarklassens kvinnor som pga slit och släp inte hunnit med politiskt arbete. ”Det vore illa”, skrev tidningen vidare, ”om de kvinnliga väljarna ... så lönade mödan, att de förhjälpte reaktionens trupper till landvinningar från det parti, som alltid trätt i bräschen för kvinnans fulla medborgarskap och samhällsrätt”.

Någon självrannsakan var det alltså inte tal om. I stället bannade tidningen arbetarkvinnorna för bristande intresse: en likgiltighet som är rent av förfärande. Lösningen? Jo, i nummer efter nummer uppmanades männen att utnyttja de giftas rätt att rösta för varandra: ”Det måste inpräntas i varje arbetare, och det i mycket god tid, att hustrurnas rösträtt måste utnyttjas”.

Att eventuell brist på intresse kunde ha något att göra med kvinnonamnens placering, föresvävade aldrig ledarskribenten. Men när tidningen ställde ett antal frågor till de socialdemokratiska riksdagskandidaterna i länet, vägrade barnmorskan Mina Arndorw att svara med hänvisning till att hennes namn placerats så långt ner på listorna att utsikten att bli vald var obefintlig.

En vecka före valdagen riktade sig Örebro-Kuriren för ovanlighetens skull direkt till de kvinnliga väljarna: ”Ni nya medborgarinnor, tro inte att framträdandet till valurnorna och röstningen är någon vanlig – toalettuppvisning”.

Valresultatet blev för kvinnornas del en missräkning. Fem kvinnor tog plats i riksdagen, ingen av dem representant för vårt län. Det skulle dröja till 1940 innan Örebro län fick en kvinnlig riksdagsledamot.

Att utvecklingen mot en jämställd riksdag skulle gå så långsamt hade nog kvinnorna i rösträttsrörelsen aldrig kunnat drömma om. Först 1950 nådde andelen kvinnor i andra kammaren upp till tio procent. I första kammaren skulle det dröja till 1970.

Under 1960-talsradikaliseringen kom frågor om förhållandet mellan könen högt upp på dagordningen. Ändå gick det långsamt i riksdagen. I den nya enkammarriksdagen utgjorde kvinnorna 1974 fortfarande bara drygt 20 procent. Den statliga utredningen Varannan damernas (1987) med Gerd Engman (senare landshövding i Örebro län) som huvudsekreterare hade nog en viss betydelse för att andelen ökade till nästan 40 procent i valet 1988. Det ena partiet efter det andra började tillämpa principen med varvade listor.

Men det räckte inte ända fram

. I senare val har ”hotet” först från Stödstrumporna och sedan Feministiskt Initiativ tvingat partierna att på allvar beakta könsfördelningen bland sina kandidater.

Trots detta blev resultatet av förra valet, 2010, en riksdag med 45 procent kvinnliga ledamöter. Det beror på att samtliga partier utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet har fler manliga än kvinnliga ledamöter, särskilt markant i Sverigedemokraterna (85 procent män) och Centerpartiet (nästan 70 procent män).

Att demokratin inte givet tillstånd utan något som ständigt måste diskuteras, erövras och utvecklas, det visste kvinnorna i rösträttsrörelsen i början av 1900-talet och trots att det har gått 90 år sedan ”det demokratiska genombrottet” så gäller det än i dag.

Läs också:

M-höjdare backar om kvinnlig rösträtt

Annons