Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Saknad

Annons

I onsdags skjutsade jag min 18-årige son till en buss på Fredsgatan i Örebro. Bussen hade målet Hultsfredsfestivalen.

Nu har det gått några dagar och han har hunnit se både Stone Roses och The Cure. Han har hunnit leva campingliv, festat med fina kompisar och hittat nya vänner.

Det är nästan så jag blir lite avundssjuk på honom. Nåja, inte på campinglivet. Hårda liggunderlag ger ingen skön sömn längre och allt oväsen runtomkring bidrar inte heller till att ge kropp eller knopp vila.

Men all musik. Arbetet med att få ihop bra spelscheman för att inte missa favoriterna och samtidigt hitta ny musik. Att sedan åka hem med musiken i öronen, ja hela kroppen, det är helt underbart.

Mina första festivaler på 80-talet var helt och hållet för mitt eget höga nöjes skull. Men när jag trillade in journalistbranschen blev det å yrkets vägnar jag besökte festivaler.

I år satsar jag på två festivaler utanför länet: Way out west i Göteborg och Stockholm Music and Arts festival. Och så Parkfesten i Nora.

Tyvärr har vi ju inte längre någon Yeah!-festival eller Putte i Parken-festival. Den förstnämnda med sitt unika koncept i form av gratisfestival i skön park och den sistnämnda flydde länet och slog ner nya bopålar i den värmländska myllan.

Båda lämnar en tomhet efter sig. Liksom Augustibuller i Lindesberg gjorde när den lades ned för några år sedan.

Yeah! och Augustibuller känns extra tråkigt att säga farväl till eftersom båda byggde på ungt engagemang och som i mångt och mycket inte den så kallade vuxenvärlden tog hand om på en respektfullt vis. Det får vi nu äta upp eftersom länet inte längre har den där riktiga musikfestivalen med camping.

Mer läsning

Annons