Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Seg och kvalmig självhjälp

Annons
Morgan Alling.

Det börjar lovande. Genom den röda ridån sticker en hand ut och mimar till Black Eyed Peas ”I gotta feeling”. Pantomim och akrobatik är två genrer som Morgan Alling verkligen behärskar som artist. Och sedan står han där i svart t-shirt, blåjeans och gympaskor. Klockrent enkelt.

Men sen drar showen i väg åt alla möjliga håll. Det är föreläsning, stå upp, dans med akrobatiska inslag, bildspel, singback, publikmedverkan, trolleri och så vidare. Det är riktigt roligt emellanåt, gäspande segt andra stunder och lite smågulligt någon minut.

Men framför allt väldigt ostrukturerat och med alldeles för många utvikningar.

Det är som den roliga timme som Morgan Alling själv tyckte så mycket om när han gick i skolan. Bara med den skillnaden att alla inslag är hans egna och det blir enahanda.

Showen ska skildra Morgan Allings allt annat än rosenskimrande uppväxt. Det var missbruk, kriminalitet, barnhem och fosterhem. Till slut kom han till familjen Alling som såg honom och han landade. Men känslan av att inte vara omtyckt för den han var levde kvar tills han träffade sin fru.

Det är i andra halvan av showen hustrun kliver in i hans berättelse och det är nu som det blir amerikansk självhjälpsbok i bästa bestsellerstil av hela föreställningen.

Sista inslaget, en egen låt med färdiginspelad musik, är en hyllning till hustrun Anna-Maria och bilder av henne och Morgan Alling visas upp som bakgrund. Nu blir det riktigt kvalmigt och de tidigare underhållande bidragens glans mattas kraftigt.

Morgan Alling show skulle behövt en regissör som med kraftiga nypor i varma, kärleksfulla händer klippt bort material, befriat den röda tråden från knutar och förstärkt Morgan Allings starka sidor: pantomimen och akrobatiken. Den som han själv beundrade hos sin barndoms stumfilmsstjärnor.

Mer läsning

Annons