Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skumtimmen

Annons

DRAMA. Det börjar så bra. Med en dramatisk prolog kastas biopubliken rakt in i berättelsen. Det är 1940-tal och unge Nils Kant skjuter tyska soldater på det öländska alvaret - Kant som sedan ska bli öns mest kände mördare. De dova färgerna, det karga höstlandskapet, musiken: alltihop utlovar kriminaldrama deluxe.

Filmen bygger på Johan Theorins hyllade debutroman med samma namn. För regin står Daniel Alfredson och Lena Endre gör huvudrollen som Julia, en kvinna som har förlorat sin son. 20 år har gått sedan femåringen försvann in i dimman på alvaret, men hon vet fortfarande inte vad som hände honom. Hans försvinnande har drivit in en kil mellan Julia och hennes pappa Gerlof (Tord Peterson), som skulle ha vaktat pojken.

När hon återvänder till Öland för att sälja föräldrahemmet kallas hon till Gerlofs äldreboende. Han har en teori om att det är Nils Kant som har mördat barnbarnet. Tillsammans börjar far och dotter återigen nysta i fallet.

Och som sagt, det börjar bra. Mysteriet Nils Kant, den vindpinade öländska naturen och bilden av barnet som går bort sig i morgondimman ger ett folksagoskimmer åt en redan stark grundhistoria om en mammas och en morfars sorg. Tyvärr dras filmen ner av en hopplöst stolpig dialog, där allt måste artikuleras och inget förblir mellan raderna. Det är övertydlig och stelt och faktiskt ganska illa spelat, trots att Alfredson har anlitat vanligtvis förstklassiga skådespelare.

Allra värst blir det på slutet, när trådarna knyts ihop på ett så prydligt och pedagogiskt sätt att allt mänskligt liv försvinner från filmduken.

Mer läsning

Annons