Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smärtgränsen

Annons

DRAMA. Liten blir stor - och tyst. Det gör ont i föräldrahjärtat när det pladdriga, frimodiga barnet förvandlas till en stum och inbunden tonåring. Men det är lika oundvikligt som det är smärtsamt. En ung människa måste få ha hemligheter för att kunna bli vuxen.

17-åriga Alejandra har starkare skäl än de flesta att glida in i tystnaden. Hennes mamma har nyligen dött i en bilolycka och hennes pappa Roberto är djupt deprimerad. För att få en nystart i livet flyttar de från badorten Puerto Vallarta till storstaden Mexiko City.

Roberto och Alejandra har en nära och kärleksfull relation, men det blir hon som får bära dem båda när han sjunker allt djupare ner i sorgen. När Alejandra själv bli offer för mobbning (en film där hon har sex med en klasskamrat sprids bland skolans elever) vill hon inte lägga sten på sin pappas börda. Och tystnaden får ödesdigra konsekvenser.

"Smärtgränsen" tog hem det stora priset i prestigesektionen Un Certain Regard på förra årets filmfestival i Cannes, och det är inte svårt att förstå varför. Med sin skildring av nätmobbing, sexuella trakasserier och att stämpla sexuellt aktiva flickor som slampor slår den ner som en atombomb i samtidsverkligheten. Det är lätt att dra paralleller till de omskrivna rättsfallen i amerikanska Steubenville och svenska Bjästa, och tusentals andra.

Regissören Michel Franco bygger en effektiv berättelse, med hjälp av ett lite oväntat grepp. De första 20 minuterna är märkligt tråkiga och färglösa i sin skildring av familjens flytt - en vardaglighet som långsamt smulas sönder när Alejandras vardag förvandlas till en mardröm.

Det är en storartat välspelad och fullständigt fasansfull film, där den tryckande tystnaden lägger sig som ett stålband kring bröstet. Till och med den chockartade upplösningen (en ohygglig uppvisning i blind föräldrakärlek) är en studie i tigandets konst.

Mer läsning

Annons