Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smartphonerier – en revy i 3D

Ett år har passerat och ett nytt knackar på dörren. Då vill vi gärna titta bakåt för att kunna se framåt. Det ska listas. Det ska summeras. Det ska värderas. Och det ska göras revy.

Annons
Så mycket bättre. Linus Edgren och Susanne Söderlund tolkar

Det är just revy som föreningen Gôrskôj lägger sin kraft på. Det har den gjort i många år nu och är ett populärt nöjesinslag i Karlskoga med omnejd.

Naturligtvis är det fullsatt på nyårsaftonens kväll när det är dags för premiären. Marschaller visar vägen in i Musikpalatset, en pampig byggnad med utsikt över Karlskoga. Publiken är uppklädd i glitter, skinnvästar eller flugor. Kvällen andas förväntning och tradition.

Vi hamnar direkt i en telefonkö och ombeds av en korrekt telefoniströst att vänta. Väntetiden blir inte så lång och snart är scenen fylld med årets ensemble. Temat är smartphones. En dans och en sång gör det klart för oss.

Men temat bryts abrupt av när Per Jakobsson i nästa nummer allvarligt och vardagligt klädd tittar ut över publiken. Han håller därefter en sävlig monolog om vikten av att ha ett tråkigt nummer i varje revy. Detta nummer är just det tråkiga och vi åskådare behöver inte skämmas över att vi inte skrattar. Men skrattar det gör flera av oss.

2011 har innehållit många roliga och oväntade händelser, men kanske dominerats av de mörka och dystra. Ensam i strålkastarljuset sjunger Pehr Bodin om ett år med ekonomiska kriser, tsunami och massmord i Norge.

Första numret från dansensemblen framförs till hårda rocktoner. Sen följer en lokal variant på ”Så mycket bättre”, kompostmaskarnas sång, ett sjukvårdsnummer, en missförstådd dejtingscen, ett kulturbidragsberättigat inslag om tandtroll och tandborstning, en monolog om kvinnligt och manligt, en sång om Håkan Juholt och så ett mord på midsommar i Dalarna.

Paus i tjugo minuter med gratis bubbel och tilltugg.

Andra så kallade appen fortsätter i samma stil. Det är sketcher, sång och dans.

Det är lite ojämnt , både vad gäller skådespelarprestationer och kvalitet på skämten. Per Jakobsson har en charmigt trulig mimik och utstrålar säkerhet och scenglädje. Thomas Sönnerstam är oemotståndligt komisk och får skrattarna på sin sida bara han visar sig. Erfarna Britt Larsson har fått en tuff konkurrent i Susanne Söderlund. Pehr Bodin har en skön sång. Bara för att nämna de som utmärker sig mest.

Höjdpunkten för hela föreställningen kommer i det första riktigt helgjutna lokala inslaget om sammanslagningen av Karlskoga-Kuriren och Karlskoga Tidning. Då blir ”Smartphonerier – en revy i 3D” som en lokalrevy ska vara: igenkännande och komisk.

Gôrskôj har hört det förut. Att det är för lite lokala händelser i revyerna. Tyvärr verkar kritiken inte bita och det bidrar till låga betyg. Att driva med Juholt, kvinnligt och manligt, bantningsmetoder eller Björn Ranelid kan vara kul, men det har redan så många andra gjort och skämten känns igen. På grund av det krävs också så mycket mer av manusförfattaren. Fler lokala inslag ökar identifikationen och är faktiskt både lättare och mer tacksamt att jobba med. Men det kräver också mod. Hos manusförfattare, skådespelare och publiken.

Det modet borde ensemblen ha. Under flera månader jobbar de medverkande hårt och intensivt för att bjuda sin kommun på show. De vågar stå på scen och bjuda på dans, sång och skådespeleri. Det är modigt nog. Steget till att skildra och tolka årets lokala, och regionala, händelser kan inte vara långt. En stor levande kommun som Karlskoga, och konkurrenten tillika grannkommunen Degerfors, har så mycket att bjuda på. Liksom Örebro län och landskapet Värmland, som Karlskoga också ingår i.

Låt Karlskogaborna veta att de lever i nästa revy genom att få dem att skratta åt sig själva. Det är det bästa sättet att avsluta ett år och att inleda ett nytt.

Obligatoriskt. Dansnumren låter skådespelarna vila mellan sketcherna.
Ljuddrift. Per Jakobsson och Thomas Sönnerstam i en ljudlig scen hos doktorn.

Mer läsning

Annons