Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stjärnkväll på slottet

Annons
Stjärnspäckat. Det finns mycket talang bland stjärnorna på Trystorps slott, men de plumpa skämten drar ner föreställningen.

Att vara född och uppvuxen örebroare och aldrig ha sett Hjalmar är väl ungefär som att vara inhemsk ölänning och aldrig ha ätit en kroppkaka.

Därför är det med viss spänning jag tar plats på Trystorps vackra slott.

Det är ju alltid sådär första gången man träffar någon, man är lite nervös. Kommer vårt möte präglas av stelt småprat och pinsamma tystnader? Eller kommer vi att bli jättebundis med varandra från första stund?

Så äntrar Hjalmar scenen och river snabbt av några skämt. Vissa är roliga, de flesta är det inte.

När han pratar om bröstkuppen i Almedalen har jag lätt att hålla mig för skratt och jag hoppas på att mitt och Hjalmars första möte inte blir långvarigt.

Det blir det inte heller, för öppningsnumret är det enda framträdande som karaktären gör.

Han lämnar snabbt plats på scenen för de övriga i gänget och jag pustar ut när jag inser att vår trevande träff är över.

Resten av kvällen går i nostalgins tecken. Gunilla Åkesson läser upp verk av Alf Henriksson. Marie Kühler hyllar sin nyligen avlidne pappa Lasse Kühler med ett steppnummer. Mikael Neumann spelar låtar av sin pappa Ulrik. Amanda och Peter Flack sjunger en låt av Povel Ramel tillsammans. Sten Nilsson har grävt fram låtar som han aldrig har uppträtt med tidigare. Monica Forsberg sjunger ”Side by side” och pratar om sina upplevelser i Nashville.

När det pratas gamla minnen får jag känslan av att vara inbjuden till en fest där alla känner alla. Bekymret är att jag blir det artighetslyssnande femte hjulet. Nostalgifyllda anekdoter i all ära, men faktum är att gamla minnen oftast är roligast för den som berättar dem.

Problemet är att det inte finns någon röd tråd. En kuplett här, ett låtsasbråk mellan Kühler och Flack där. Nostalgi som gemensam nämnare räcker inte riktigt för att hålla ihop programmet. Föreställningen hade vunnit på att vara mer sammanhållen. Visst, det finns några godbitar. Neumanns imitation av Bob Dylan är väldigt underhållande. Amanda Flack håller genomgående hög klass, det enda som är tråkigt är att vi inte får se mer av henne. Riktigt bra blir det först i avslutningsnumret där Alice Babs hyllas. Stjärnorna uppträder tillsammans och har ett oerhört bra samspel.

Mitt första möte med Hjalmar med vänner lämnar en del att önska. Jag inser att vi inte har blivit bästa kompisar. Däremot är jag övertygad om att vi kan ha trevligare ihop än såhär. Särskilt om gänget lägger de plumpa skämten åt sidan och tar till vara på all talang som faktiskt finns bland dem.

Mer läsning

Annons