Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Succéroman med klyschigt kvinnoporträtt

Annons

Du har väl inte missat hyllade ”Stoner” av John Williams? Den amerikanska romanen som kom 1965 förde länge en undanskymd tillvaro. Första upplagan såldes endast i 2 000 exemplar. I många år kände ingen utanför vissa akademiska kretsar till att den fanns. Men så för två år sedan översatte den franska författaren Anna Gavalda den oansenliga romanen till franska. Ryktet spred sig och på kort tid blev boken en bästsäljare över hela Europa.

Succén kan till viss del förklaras med att storheter som Bret Easton Ellis och Nick Hornby gick ut och lovordade den som en av de bästa böcker de läst. Och The Guardian och The New Yorker publicerade lyriska recensioner av nyutgåvan.

Handlingen i korthet: Den enkla bondpojken William Stoner börjar på universitetet i början av förra seklet och förälskar sig i litteratur. Han doktorerar och får jobb som lärare på samma universitet. Lever i ett misslyckat äktenskap. Uthärdar. Dör.

Det är historien om en underdog, en antihjälte som möter alla svårigheter med jämnmod i sin strävan att vara en god man. Ett mycket ömkansvärt porträtt. Däremot har jag mycket svårt för skildringarna av några av romanens bifigurer, speciellt beskrivningen av hustrun Edith som framställs som en schablon av en hysterika. En stram och kärlekslös uppfostran har gjort henne psykiskt labil och frigid. Hon gör allt för att krossa maken och hans relation till deras dotter.

Som läsare tycker man synd om den kuvade mannen. Vad hemskt för honom att drabbas av en så hemsk och elak kvinna. Något försök att ta sig in i Ediths huvud och se det från hennes synvinkel görs däremot inte.

Stoners manliga antagonister på universitetet är också psykopater – och måhända för att förstärka deras ”onda” sidor har båda försetts med fysiska handikapp. Den ene har puckelrygg och den andre ett släpande ben.

Författaren John Williams skrev totalt fyra romaner. Han dog 1994 och fick aldrig uppleva det pånyttfödda intresset för hans lågmälda berättelse. Till hans försvar kan sägas att han skrev ”Stoner” innan frågan om jämlikhet och feminism växte sig starkare under senare delen av 1960-talet.

Men det känns märkligt att så många av de nutida hyllningarna undviker att ta upp det problematiska i dessa skildringar. Jag trodde att vi hade kommit längre.

Mer läsning

Annons