Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svart Bond är helt ok – men rör inte Jönsson!

Annons
ORIGINALET. Så här ska Jönssonligan se ut.

I går hade den nya filmen om Jönssonligan premiär, med nya skådespelare och tuffare innehåll. Efter att ha sett trailrar och läst recensioner är jag inte så sugen att se den. Den lite charmigt töntiga humorn och det klantiga förbrytargänget från de gamla filmerna har bytts ut mot hårdkokt action, explosioner och effekter.

Inget ont om den nya ensemblen, med Simon J Berger (Sickan), Alexander Karim (Vanheden), Susanne Thorson (Rocky) och Torkel Petersson (Dynamit-Harry). Men för mig består Jönssonligan av Gösta Ekman, Ulf Brunnberg, Nils Brandt och Björn Gustafson. Det skulle kännas märkligt att se andra personer lystra till de karaktärsnamnen, speciellt som deras inneboende och mest utmärkande karaktärsdrag också verkar ha genomgått en personlighetsförändring.

Å andra sidan kanske jag bara är överkänsligt nostalgisk. Filmhistorien vimlar ju av utbytta hjältar. Sherlock Holmes, Martin Beck, Kurt Wallander och andra deckare har sett olika ut. När en skådis blir för gammal eller hoppar av tar en ny upp jakten på filmskurkarna. Först finns ett motstånd. Sedan vänjer man sig snabbt.

Att någon annan än Sean Connery skulle kunna spela James Bond sågs till exempel som otänkbart. Men Roger Moore gjorde snabbt rollen till sin. Och i dag, efter en lång rad byten av 007:an, förväntar vi oss nästan att Bond får ett nytt ansikte med jämna mellanrum. Allt annat skulle kännas märkligt.

Men för vissa finns det gränser. När hackerattacken mot Sony avslöjade att bolaget hade planer på att låta Idris Elba (mest känd som Stringer Bell i ”The Wire”) spela Bond tog det hus i helvete: ”En svart skådis som Bond – otänkbart! Bond är en vit skotte”, dundrade exempelvis den amerikanske radioprofilen Rush Limbaugh som samtidigt erkände att hans kommentar säkert kunde tolkas som rasistisk av vissa. Nähä?

Tvärtemot Limbaugh hoppas jag att Elba får jobbet. Han passar utmärkt som agent med rätt att döda, med sin förmåga att utstråla just den eleganta och passiva aggressivitet som är kännetecknande för Bond.

Skådespelande handlar om gestaltning av en karaktär. Ytan och utseendet är oviktigt. På Örebro länsteater sågs till exempel Sara Lindh som Charlie Chaplin och Nour El Refai som Mozart, utan att det kändes det minsta underligt.

Men när det gäller Jönssonligan drar jag gränsen.

Mer läsning

Annons