Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

The hunger games: Mockingjay – del 1

Annons

SCI-FI-DRAMA. Krigets första offer är sanningen brukar det heta. Inget kunde vara mer sant i landet Panem. En dödlig dokusåpa har varit underhållning på bästa sändningstid men nu är leken över. Det innebär en sväng rakt in i mörkaste mörker för den här filmserien, som inte var direkt munter till att börja med.

I det hemliga Distrikt 13 samlas motståndsrörelsen mot president Snow kring president Coin och båda sidorna i det stundande inbördeskriget inser vikten av bra pr.

Katniss är hårt sargad efter två kamper på liv och död i hungerspelen men vare sig hon vill det eller ej är hon hjälten som revolten kräver. Katniss stora förbannelse är ju att hon går genom rutan, det blir helt enkelt bra tv när hon dyker upp, och problematiseringen av dokusåpor och pr-samhället i stort i den här filmserien känns mycket angelägen.

Man kan göra samma reflektion med Jennifer Lawrence, hon är och förblir felfri i sin tolkning av den plågade hjältinnan. Tack vare henne sitter man där med hjärtat i halsgropen och regissören Francis Lawrence har med hennes hjälp lyckats skapa en ovanligt intim storfilm, som är både tematiskt och visuellt mörk och brutal.

Det är lätt att glömma bort det mellan varven men "Hunger games"-filmerna spelar faktiskt i en helt egen liga i den här genren, som ibland kallas "young adult" och brukar bygga på storsäljande romaner som ofta riktar sig till unga fans av dystopiskt lagda världar.

Den enda svagheten i den här serien är att den är onödigt utdragen.

Samma historia berättas egentligen i film efter film – den motvilliga Katniss tvingas ta på sig en roll hon inte vill ha och blir samtidigt utnyttjad av olika intressen som vill dra nytta av hennes säregna lyskraft. Det skulle kunna var ett problem men det funkar eftersom filmerna är bättre och mer komplexa än böckerna.

Att dela upp "Mockingjay" i två delar är ett djärvt val. Det finns säkert krasst kommersiella anledningar till det men samtidigt måste man applådera det totalt oinsmickrande tilltalet i den första delen. Det finns helt enkelt inget ljus i sikte, vilket är både plågsamt och uppfriskande i sammanhanget.

Mer läsning

Annons