Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

The imitation game

Annons

FILM. I en park i Manchester finns ett minnesmärke över Alan Turing. På en parkbänk sitter han, en bronsman i naturlig storlek, och på marken framför bänken finns en plakett. "Alan Mathison Turing 1912-1954. Datavetenskapens fader, matematiker, logiker, kodknäckare i krigstid, offer för fördomar."

Under 2000-talet har akademiker, datanördar och gayaktivister gjort gemensam sak för att återupprätta Alan Turings heder. Geniet Turing, som räddade miljontals människoliv när han knäckte nazisternas Enigmakod, krossades av det brittiska rättsväsendet för att han var homosexuell i en tid då en kyss mellan två män var straffbart med två år i fängelse.

Nu har hans liv blivit film, med "Sherlock"-stjärnan Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Och trots en amerikansk manusförfattare och en norsk regissör är det här en emblematiskt brittisk film.

Den kombinerar ett episkt berättande med torr humor och magnifika skådespelarinsatser. Inte det minsta nyskapande, men oerhört välgjort.

Cumberbatch gör en komplicerad figur av människan Turing, omväxlade kärv och sårbar. Det finns så många fina nyanser i hans rolltolkning, ända ner till fraseringen av enskilda ord. Det är ett mästerspel med minimala medel, där blickar och små förändringar i tonfall får enorm betydelse.

Hans förhållningssätt genomsyrar hela filmen; det är ingen slump att två nyckelrepliker endast består av ordet "oh".

Men framförallt är det grundhistorien, Alan Turings öde, som berör. Han som valde plågsam kemisk kastrering framför ett fängelsestraff för att kunna fortsätta arbeta - ett arbete som har kommit att utgöra grunden för hela den digitala eran. Kanske blir det "The imitation game" som slutligen ger honom den ikonstatus som han så innerligt förtjänar.

Mer läsning

Annons