Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

The lone ranger

Annons

WESTERNÄVENTYR. Först måste jag ställa en fråga: Var det någon, efter att ha sett samtliga "Pirates of the Caribbean"-filmer - med sina allt sämre manus, horder av yxigare rollfigurer och en ständigt stegrande bildkakafonin (som fick åtminstone mig att ligga mellan bioraderna och tigga om nåd) - som stapplade ut ur biografen och tänkte, "Det här vill jag se en gång till, fast i Vilda Västern"?

Det kan verka osannolikt, men minst två personer måste ha svarat ja på den frågan. Filmernas regissör Gore Verbinski, och deras starkast lysande stjärna, Johnny Depp. Ramverket till "Pirates med puffror" (mitt titelförslag) har de hämtat från "The lone ranger", radioföljetongen från 30-talet som blev en av 50-talets mest populära tv-serier hemma i USA.

Armie Hammer (tvillingarna Winklevoss i "The social network") spelar den idealistiske advokaten John Reid, som återvänder hem för att bli åklagare i den lilla ökenstad där han växte upp. Johns bror Dan är kapten för en skara brottsbekämpare i den delstatliga polismyndigheten Texas Rangers, och när bröderna rider ut tillsammans på ett uppdrag är John den enda som kommer undan med livet i behåll.

Han blir räddad av den mystiske comancheindianen Tonto (Depp), som övertalar honom att bära mask och bli "The lone ranger". Med sin nya, hemliga identitet ger han sig ut på jakt efter broderns mördare.

Liksom "Pirates" blandar filmen flams och tillkämpat allvar. Hammer är stilig men blodfattigt genomgod i rollen som den rättrådige John, medan Depp tumlar runt och spelar över i samma gamla vanliga Jack Sparrow-stil. Till och med ögonskuggan och bandanan har han fått behålla, nu krönt med en död kråka på huvudet.

Actionmässigt är det förstås en fest. Flisorna flyger och ökendammet yr när lokomotiv och silvergruvor sprängs i luften, och Helena Bonham Carters frejdiga bordellmamma gör processen kort med trilskande kunder (med hjälp ett gevär som är gömt i hennes benprotes av elfenben). Det är fläskigt och flåsigt och alldeles uppenbart gjort med mellanstadiebarn och dollartecken i tankarna.

Själv förbannar jag den dag som Johnny Depp mötte Gore Verbinski.

Mer läsning

Annons