Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tingeling och piratfén

Annons

ANIMERAD BARNFILM. När Tingeling först dök upp i J.M Barries ursprungliga roman var hon en mestadels oberäknelig och svartsjuk liten plåga, vars röst inte ens kunde höras. Att hon och Wendy skulle ha kunnat bli kompisar framstod som otänkbart eftersom båda konkurrerade om Peter Pans uppmärksamhet. Suck.

Tack och lov för utveckling och hurra för att det pågår en liten revolution i den mest gulliga delen av Disney-universum.

Här handlar det om den regelbrytande Zarina, som tillhör älvstoftsvaktarna men som lämnar Älvornas dal när hon känner sig missförstådd, för ett nytt liv som sjörövare.

Den här nyväckta Tingeling-arken placeras därmed kronologiskt in i den klassiska Peter Pan-mytologin, genom små ledtrådar i form av en nykläckt krokodilunge som råkar svälja en väckarklocka. Samt en ond mörkhårig yngling till sjörövarkapten, som gillar att klä sig i bredbrettad hatt och knallröd outfit.

Det visar sig nämligen att det inte var så lyckat att slå sig ihop med sjörövare och Tingeling och hennes gäng ger sig av för att rädda Zarina.

De blir ett slags Spice girls med vingar. Och det är precis det som är styrkan med Tingeling-filmerna (som i övrigt är icke-ironiska, gedigna äventyr med lagom av förnumstigheter och skratt för de yngsta). Här har vi alltså, i tider då animerad barnfilm så förkrossande ofta handlar om pojkar, ett helt gäng med tjejer i huvudrollerna. Killarna spelar biroller. Otroligt.

Visst, man kan diskutera varför de kvinnliga älvorna måste se ut som små Barbiedockor. Men de är snarare coola och söta än objektifierade och sexiga. Framförallt får de vara modiga, fega, själviska, generösa, påhittiga, fåfänga och roliga. Och snälla. Speciellt mot varandra. För det är ju när de samarbetar som de kan få något gjort. Tingeling handlar om systerskap. Älvor gör sina röster hörda nu för tiden. Utan en enda störig Peter Pan i sikte.

Mer läsning

Annons