Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet

Annons
Kapten Haddock lyser starkast i Tintin-filmen, anser Menys recensent.

Tintin-fans har länge oroat sig för om amerikanen Steven Spielberg och nyzeeländaren Peter Jackson skulle kunna göra den europeiske äventyraren rättvisa.

Och det är klart, om Hergés Tintin utgör det mest grundläggande murbruket i ens barndom eller om man är övertygad om att endast pureuropéer kan göra film av europeiska karaktärer, då har man möjligen anledning att bli missnöjd med resultatet.

Alla de som däremot läste Tintin i balanserade doser som barn kan nu glädja sig åt en filmversion som åtminstone har den rätta looken. För motion capture-tekniken har kommit så pass långt att den verkligen ger liv åt karaktärerna, ner på hårstrånivå.

”Mo-cap” lägger sig prydligt mitt emellan animerat och vanlig spelfilm. Ibland ser Tintin och de andra ut som tredimensionella lergubbar i världsklass och ibland som väldigt retuscherade verkliga människor, vilket faktiskt är perfekt för att ge filmiskt liv åt just tecknade karaktärer.

Och självklart bjuder Spielberg och Jackson på storslagna scenerier, i bästa Indiana Jones-anda. De öser på med skakiga flygplansfärder, klassiska sjörövarslag, oändliga ökenvandringar och halsbrytande motorcykeljakter i Tintins jakt på ledtrådar om skeppet Enhörningen.

De klantiga Dupontarna, fiffige Milou och den enda kvinnan i Tintins universum, Bianca Castafiore, finns naturligtvis också med.

Till stor del handlar den här filmen dock om en man och hans kamp mot sin alkoholism. Och tack och lov för det, annars hade här inte funnits något av substans i de korta stunder man får pusta ut mellan actionscenerna.

För det är kapten Haddock och hans spritberoende som driver filmen. I en högst ofrivillig stund av nykterhet minns han plötsligt några för historien viktiga pusselbitar, hur hans förfader slogs mot Rackham den röde om en skatt som gick förlorad.

På sätt och vis ska man väl vara tacksam för att Spielberg inte har polerat kaptenen och att han får svänga sig med roande repliker som ”ditt skumögda tryffelsvin” och klassikern ”anfäkta och anamma”.

Haddock är filmens verklige stjärna. Själva Tintin, en naiv asexuell gammelmediajournalist med en hund som bästa kompis, kan ju vara en av de mest blodfattiga hjältarna någonsin.

Mer läsning

Annons