Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tommy

Annons

KRIMINALDRAMA. Men vänta nu. Vem sprängde krogen? Vem visste vad om var rånbytet låg? Varför badade Amanda Ooms i en jacuzzi med kläderna på?

Åh, "Tommy", jag vill verkligen gilla dig men det är svårt när du får mig att känna mig så dum i huvudet. För känslan när man har sett det här nya svenska kriminaldramat signerad Tarik Saleh ("Gitmo", "Metropia") är: Förvirring.

Följande är i alla fall klart. 40 miljoner kronor är på vift, ett år efter ett stort rån. Estelle reser från Sri Lanka till Stockholm med sin sexåriga dotter för att hämta maken Tommys del av rånbytet. Det skakar om i den undre världen och polisen får korn på Estelle redan på Arlanda. Bara någon nämner Tommy gungar marken lite och Estelle åtnjuter inledningsvis stor respekt bland huvudstadens olika lager av kriminella. Men så sprids ryktet att Tommy är död och då hamnar Estelle i knipa. Det gör även publiken.

Filmskaparna vill gissningsvis bygga storyn som en rysk docka, där publiken medvetet hålls i gäckande ovetskap medan intrigen gradvis avslöjas. Det är berömvärt att de vill göra något ambitiöst med ett nytt, piggt kvinnligt perspektiv. Samt undvika den typ av övertydlighet som ofta uppvisas i svenska deckare, där en trött manlig polis kliver in och i princip powerpointar händelseförloppet så att verkligen alla ska hänga med.

Men "Tommy" hämtar aldrig hem det, i stället slinker ploten som en hal tvål mellan filmskaparnas fingrar.

Moa Gammel är kanonbra som stenhård gangsterhustru. Men varken hennes rollfigur eller handlingen blir mer förståelig av för lite action och för många stumma bilder på hennes sammanbitna framtoning.

Ola Rapace slarvas bort, liksom det inledande polisspåret. Då spelar det ingen roll att filmen är snygg. Eller att Lykke Li funkar bra som Estelles naiva lillasyster och att Ewa Fröling som gangstermormor har en skön look, a la Kristin Scott Thomas i "Only god forgives".

Mer läsning

Annons