Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trött på alla oansvariga utgivare på nätet

Annons

Ordet ”ansvar” känns utspätt som en snaps i Mississippi efter ”supervalåret” 2014. När det mot slutet av året kulminerade med regeringskris och decemberöverenskommelse fanns knappt en politiker som kunde öppna munnen utan att betona sin vilja att ”ta ansvar”. Men vad betyder det egentligen?

Uttrycket är moralfilosofiskt och har varit föremål för diskussion ända sedan Aristoteles dagar. För att kunna ta ansvar förutsätts att människan har en fri vilja och möjlighet till handlingsfrihet. Först då kan man ställas till ansvar för sina handlingar.

Så frågan är om en påtvingad situation, som det låsta parlamentariska läget, egentligen kan leda till beslut där man säger sig vilja ta ansvar? ”Till detta är jag nödd och tvungen och det tar jag ansvar för,” låter som en anomali. Man kan inte vara tvingad och ansvarig på samma gång.

Pressfriheten bygger på ett system med ansvarig utgivare. Varje publikation har en person som enligt tryckfrihetsförordningen tar det rättsliga ansvaret för innehållet. Principen är att ingenting ska publiceras mot utgivarens vilja. I praktiken är det naturligtvis omöjligt för en person att förhandsgranska varje bokstav innan en dagstidning går i tryck, för att inte tala om allt som sägs i en direktsändning i radio eller tv. Utgivaren är ansvarig ändå.

Att ta publicistiskt ansvar kan också innebära att fatta beslut om att inte publicera. Det kan vara svåra bedömningar där allmänintresse till exempel ställs mot den personliga integriteten.

Motsatsen till ansvarig är oansvarig, som kan översättas med lättsinnig eller tanklös. Och just nu känns det som om den allmänna debatten håller på att drunkna i floden av alla ”oansvariga utgivare” som tapetserar nätet med tanklösheter på bloggar och i sociala medier.

Med yttrandefriheten följer ett personligt ansvar. Men det verkar inte gälla på nätet, varken moraliskt eller rättsligt. Enligt rättsväsendet är det näst intill omöjligt att åtala någon för exempelvis hets mot folkgrupp på grund av en hatisk kommentar på Facebook.

Att knyta datorns IP-adress till en fysisk person låter sig helt enkelt inte göras. Det går inte att bevisa bortom rimligt tvivel att det var just Kalle Karlsson som skrev sin egen statusuppdatering.

Att spy ut sitt hat i skydd av nätets anonymitet och inte stå för sina åsikter är inte bara ansvarslöst – det är fegt.

Mer läsning

Annons