Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad är väl åtta mille mot en klapp på axeln?

Annons

Barn är fantastiskt lättlurade, tänker jag i min enfald. De kan anstränga sig till sitt yttersta för en symbolisk guldstjärna i kanten eller ett klistermärke i läxboken för ”väl utfört arbete”. Men så när enfalden släpper (den gör det glimtvis) inser jag att det är så vi alla fungerar. En klapp på axeln kan vara nog så värdefullt när man gjort något bra.

För att inte tala om gilla-funktionen på Facebook. Om man har lagt ut något riktigt fyndigt i sin statusuppdatering mäts framgången i antalet gillningar. Belöningen är visserligen kortvarig men de små doserna dopamin som utsöndras i hjärnans belöningssystem är inte att förakta. Bara att slicka i sig.

I mitt tidigare liv som musiker fick jag (jo, det hände faktiskt) uppskattande applåder från publiken. Det kan låta som en klyscha – den har upprepats av så många musiker och artister – men det betyder verkligen jättemycket att få den där applåden efteråt.

Som journalist har jag naturligtvis också en publik. Det har blivit än mer tydligt i och med den digitala utvecklingen där läsarna kan kommentera en artikel direkt, eller trycka (eller inte trycka) gilla på en Facebooklänk.

I veckan lanserade vi på NA Kultur nöje en egen Facebooksida. Gå gärna dit och följ oss så får du alla senaste kultur- och nöjesnyheterna i ditt flöde. Och glöm inte att trycka gilla.

Annars kan jag ärligt säga att riset överväger. Den vanligaste förklaringen till att det är så brukar vara att läsare är mer benägna att höra av sig om de är upprörda och vill klaga på något än om de är nöjda. Då möts artikeln snarare av en talande tystnad (och det kan ju vara nog så trevligt).

En mer sinister tolkning är att det nästan blivit trendigt att ogilla journalister och allt vad vi står för. Det mesta vi skriver är antingen ”totalt ointressant” eller ”PK” (vanligt skällsord bland kommentarsproffsen). Ibland känns det motigt, men så dimper det ner ett uppskattande mejl – och solen börjar lysa igen.

I torsdags tryckte Svenska Akademien på den största gillaknappen av dem alla, då Patrick Modiano tilldelades Nobelpriset i litteratur. Enligt den senaste prisuppgiften (2012) får han åtta miljoner kronor. Snacka om guldstjärna!

Men pengar i all ära. I kväll sjunger Oskar Bly med Whispering på Strömpis. Och jag tror att han skulle byta alla hyllande recensioner och guldkantade gager mot en klapp på axeln från sin pappa Lars – ”det där gjorde du bra grabben”.

Mer läsning

Annons