Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi är bäst

Annons

DRAMA. Bobo och Klara är punkare och bästa kompisar och går i sjuan. Det är 1982 och inte alltid så lätt att försvara sig mot pastelltjejerna i klassen som hävdar att punken är död. Men Bobo och Klara framhärdar och startar ett band ur ren tristess på fritidsgården. De repar låten "Hata sport" men det går sådär eftersom de inte kan spela några instrument. Men det kan den töntiga och kristna Hedvig. "Av politiska skäl" börjar Bobo och Klara umgås med Hedvig och så bildas en charmig och cool liten trio som lyser upp den här biohösten på ett varmt och eget vis.

Att gå tillbaka till välkänt territorium är säkert bra för den självkänsla som förmodligen fick sig en törn när "Mammut" buades ut vid filmfestivalen i Berlin. Här tar Lukas Moodysson chansen att starta om, tack vare sin hustru Coco Moodyssons seriealbum "Aldrig godnatt" som filmen bygger på.

Och det funkar eftersom han är en mästare på tidstypiska detaljer och att skildra unga tjejer, precis som han visat i "Tillsammans" och "Fucking Åmål". Nog känns det som att speciellt Klara bara är några korta andetag ifrån att utbrista "jag vill knarka", samtidigt som de alla tre har sina duster med en välmenande föräldrageneration som bitvis dock är helt uppe i sitt.

Bobo, Klara och Hedvig får vara komplexa individer, gulliga mot varandra men inte utan konflikter. Framför allt gör de uppror mot omvärlden utan att en enda gång skära sig, utsättas för sexuella övergrepp eller kräkas i smyg efter middagen. Så brukar filmflickors liv ofta problematiseras och det är enormt befriande att slippa det.

Samtidigt får man hoppas att Lukas Moodysson härmed inte slutat tänka nytt. Jag väntar fortfarande på att han ska lyckas göra en film med samma oförglömliga styrka som "Lilja 4-ever" eller "Fucking Åmål". Under tiden går det absolut an att se "Vi är bäst". Speciellt om man är cirka 13 år.

Mer läsning

Annons