Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

War horse

Annons

DRAMA/ÄVENTYR. 40 år i filmbranschen har gjort Steven Spielberg till en mästare på att framkalla Pavlovska gråtreflexer. Han gjorde det i ”ET” och ”Purpurfärgen” och han gör det gång på gång i första världskriget-eposet ”War horse”. Skillnaden är bara att manipulationen här är så tydlig att gråthulket får en besk bismak.

Filmatiseringen av Michael Morpurgos ungdomsroman ”Joey”, om vänskapen mellan en häst och hans pojke, har drag av klassisk matinéfilm, men innehåller såpass otäcka scener att filmbolaget tvingats ge den elvaårsgräns.

När Joey skiljs från sin unge tränare och vän (Jeremy Irvine) går hästens färd rakt in i krigets fasor. Halsar slitsas upp av bajonetter, människor gasas och sprängs ihjäl på stridsfältet under Joeys Golgatavandring som kavallerihäst, ambulanshäst och slutligen kanonhäst.

Vissa djurrättsorganisationer har oroat sig för behandlingen av hästarna under inspelningen, men Spielberg har försäkrat dem om att inget djur farit illa. 14 hästar turades om att spela Joey och en synnerligen obehaglig scen när djuret intrasslat i taggtråd förtvivlat försöker resa på sig ska mestadels vara skapad i datorn.

”War horse” är samtidigt en mycket välgjord och spännande film, med en effektiv berättarstil. Även om Joey och människorna runt omkring honom drabbas av svåra umbäranden präglas den av en ljus, hoppfull ton. Den makalösa hästen liksom genererar värme och kärlek i sina möten med människor, oavsett om de är brittiska kavallerister eller tyska soldater.

Högre betyg än en svag trea blir det dock inte. Det väcker frågan om hur Oscarsjuryn har resonerat när den strösslat nomineringar över ”War horse”? Inte för att jag missunnar den amerikanske regiveteranen ännu en Oscar, men i jämförelse med ”Schindler’s list” och ”Rädda menige Ryan” väger ”War horse” väldigt lätt i kategorin årets bästa film.

Mer läsning

Annons