Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Willie Nelson Merle Haggard

Annons

COUNTRY. Två veteraner ser tillbaka, hyllar sina hjältar, berättar historier och förundras över att de fortfarande är vid liv. De mumlar att de kanske borde ha tagit bättre hand om sig själva, för att i nästa andetag sjunga om whiskey som rinner ned som källvatten och om att köpa gräs för sina sista dollar.

Nelson imponerar mest på "Django and Jimmie". Det distinkta gitarrspelet, flyhänt men alltid med ett skönt skorrande, sitter fortfarande och rösten är starkare och klarare än vad man kan förvänta sig av en 82-åring. Och även om honkytonk-rytmen lunkar på rutin ibland rör det sig inte om saggig nostalgi vid lägerelden. Till och med hyllningen till Johnny Cash är befriande respektlös i sina anekdoter. "Jag borde kanske inte berätta det här", säger Willie, "men jag har frågat Johnny, and he doesn't give a shit". Hatten av.

Mer läsning

Annons