Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lars Ströman: Nytt politiskt läge – nu borde Sverige bli mer som Finland

Annons

Blockpolitiken hade sin tid. Men nu är det nytt läge. Snegla gärna på vårt grannland Finland. Där finns ungefär samma partier som i Sverige. Men våldsamma historiska erfarenheter har bäddat för en mer jordnära politisk kultur.

Om vi tittar på vilka partier som sitter i Finlands riksdag, så känns det välbekant för en svensk. Största parti är Centerpartiet med 49 mandat. Näst störst är Samlingspartiet (motsvarar Moderaterna) med 38 mandat. Sedan följer i tur och ordning Socialdemokraterna (35), Blå Framtid (19), Sannfinländarna (17), Gröna förbundet (15), Vänsterförbundet (12), Svenska riksdagsgruppen (10) och Kristdemokraterna (5).

Blå Framtid bildades när regeringsledamöter och en stor del av riksdagsgruppen bröt sig ur Sannfinländarna. Den svenska riksdagsgruppen består av liberala Svenska folkpartiet och en åländsk riksdagsledamot.

Alltså: Inte riktigt samma partier som Sverige, men nästan.

Enligt den svenska regeringsformen är det talmannen som leder samtalen om en ny regering. När riksdagen röstar är statsministern vald om färre än 175 riksdagsledamöter röstar nej.

Finlands grundlag säger att det är riksdagsgrupperna som ansvarar för att förhandla om regeringsprogrammet och regeringens sammansättning. I Finland krävs att en majoritet av riksdagens ledamöter röstar ja till den nya statsministern. När riksdagen fattat sitt beslut så är det republikens president som formellt utser statsminister.

Så är det med formaliteterna.

Men framför allt så är det en annan politisk tradition som gäller i Finland. Den är mer pragmatisk och sakpolitisk. Bli till exempel inte förvånad om Vänsterförbundet sitter i samma regering som Samlingspartiet!

Finland har haft sin beskärda del av konfrontationspolitik. För 100 år sedan dog över 30000 människor som en följd av inbördeskriget mellan de röda och de vita. Socialdemokraterna i Finland tog ställning för den röda sidan i inbördeskriget, vilket bidrog till att partiet aldrig fick den starka ställning som Socialdemokraterna fick i Sverige. Men efter inbördeskriget blev Socialdemokraterna ett etablerat parti. När Sovjet attackerade Finland den 30 november 1939, så trängdes de bittra minnena från inbördeskriget undan. Nu gällde det att vara enad mot den kommunistiska stormakten. Socialdemokraten Väinö Tanner var Finlands utrikesminister.

Samlingspartiet har sina rötter i "Finska partiet" som bildades 1863 under den tid som Finland var ett ryskt storfurstendöme. Det var Samlingspartiets Juho Kusti Paasikivi som lade grunden för den utrikespolitik som Finland drev efter andra världskriget. Finland som en västerländsk demokrati som ändå tog stor hänsyn till sovjetiska intressen. Efterträdaren, centerpartisten Uhro Kekkonen, fullföljde den linjen.

Finland gick alltså från öppet krig mellan höger och vänster 1918, till en pragmatisk förhandlingskultur. Risken att en ny regering blockeras är liten. Men finska valrörelser kan bli lite väl lågmälda och den ideologiska spänsten kan vara lite väl frånvarande.

Sverige har inte längre två politiska block, utan tre. Det finns givetvis oförrätter att åberopa som skäl för att inte bryta blockgränsen. Någon riktigt militant vänstersympatisör kan tala om skotten i Ådalen 1931 som argument mot "högern". Men något krig finns inte att åberopa.

Blockpolitiken hade sin tid. Den var nödvändig för att bryta Socialdemokraternas maktmonopol. Men den tiden är förbi. De demokratiska partierna måste nu klara av att både strida för sina idéer och att enas om att försvara demokratins grundläggande värden.