Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Läsare berättar om oro, hån och längtan i pandemins spår: ”Jag hör fnissanden bakom min rygg”

Artikel 156 av 158
Anders Nilssons krönikor
Visa alla artiklar

Är du försiktig eller oförsiktig i coronakrisen? Ämnet engagerar. Efter min krönika förra veckan har jag fått mängder med mejl och kommentarer kring hur människor hanterar myndigheternas rekommendationer. Det var länge sedan så många hörde av sig om ett och samma ämne. En del är uppgivna, andra är förtvivlade. Många uttrycker också stor oro för att bli smittade på grund av att människor inte följer folkhälsomyndighetens rekommendationer. Flera vittnar också om att de blir hånade för att de försöker att vara försiktiga.

”Jag hör fnissanden bakom min rygg och har även sett folk som pekat på mig för att jag bär munskydd de få gånger jag törs mig ut i affärerna. Jag tillhör riskgrupp och vill bara inte bli sjuk och riskera att dö.”

”Var och badade med familjen igår och det kommer ett stort sällskap och sätter sig max en meter från oss!! Det finns gott om plats så förstår verkligen inte varför. Man blir så trött!!”

Att kanske vid något tillfälle, begå ett misstag som kan leda till allvarlig sjukdom och till och med död.

Några skriver om hur jobbigt det är att leva med det ständiga hotet att kunna bli smittad. En kvinna beskriver det som en pågående microstress att hela tiden behöva tänka på att vika undan för människor på gångbanor, att inte våga besöka affärer, knappa på terminaler eller hissknappar.

”Att hela tiden uppleva en rädsla över att kanske vid något tillfälle, begå ett misstag som kan leda till allvarlig sjukdom och till och med död.”

Min krönika handlade om att pandemin delat Sverige i två läger. De försiktiga och de oförsiktiga. En grupp som gör allt för att skydda sig mot pandemin. En annan som struntar i rekommendationer och helt enkelt inte bryr sig. Det är tydligt i affärer, på restauranger och när jag promenerar på stan. Frågan är varför människor är oförsiktiga. Av alla som skrivit mejl och kommentarer i sociala medier finns funderingar kring det.

”Vi svenskar har haft en stor tro på myndigheter och gjort som vi blivit tillsagda. Nu har vi många som saknar den respekten."

”Trots myndighetens tydliga besked och instruktioner verkar det inte fästa överallt. Om detta kan man prata länge.”

” Saknas ett medialt ljus på en verklighet där riskgrupper får avstå arbete, friluftsliv och social samvaro för att andra människor utan ansvar ska kunna fortsätta leva som om ingenting hänt!”

Jag längtar efter barn och barnbarn så jag gråter

Många känner också igen sig i att det tar emot att säga ifrån till människor som inte är försiktiga. En säga-ifrån-skam. En klok läsare beskriver inlevelsefullt hur jobbigt det är att inte kunna umgås med nära och kära.

”Jag längtar efter barn och barnbarn så jag gråter - men jag håller mig hemma. Min gamla mamma sträcker handen mot glasrutan på Södermalm för att klappa mig - sin lillunge - och efteråt i bilen - sprutar tårarna.”

Samma läsare avslutar sitt mejl med en uppmaning som sammanfattar så bra vad allting handlar om.

”Men. Jag håller avstånd. För ALLAS skull. För att få slut på detta elände. För att vi alla ska få det bra igen.”