Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Läsarnas barndomsminnen från 1930-talets Hallsberg: "Så fort jag använde vänsterhanden fick jag ett rapp av pekpinnen"

 
Läsarnas barndomsminnen
Visa alla artiklar

Ett riktigt litet guldkorn kommer här. Det är Lars Olov Larsson i Åmmeberg som ger oss denna tillbakablick på Hallsberg under 1920- och 1930-talet.

Annons

Jag födes den femte december 1922, och bodde på Allégatan 58 i Hallsberg. Jag har haft barnflickor under uppväxttiden då min mor var förvärvsarbetande, vilket var ovanligt på den tiden. Jag minns en som jag tyckte om, Saga. Femtio år senare träffades vi i Linköping där vi bodde grannar.

Vi var några grabbar som höll ihop. Det var Putte länsman, det var Gajo och Prällen. Jag kallades Hattlasse, för att mina föräldrar sålde hattar.

När jag var fem år lärde jag mig cykla. Det var på min mors gamla cykel. Jag fick stå och trampa, och det gällde att inte tappa pedalen för det var en evighetstrampare, inget frihjul. När jag var sex år fick jag en egen cykel. Vi premiäråkte, hela familjen, runt Tisaren. Jag hade en oxfrukost på huvudet – det var en halmhatt, som blåste av och som jag körde över.

Jag började i Östra skolan hos fröken Axelsson. Det var en gammal fröken som var pensionär, men hade fått rycka in för det var ont om lärare även på den tiden.

Vi skrev på griffeltavlor. Den ena sidan var randad för skrift, den andra rutig för räkning. Tavlan gjordes ren med en hartass som jag hade fått av Rävjoel.

En av mina klasskamrater hette Rolf. Han hade glasögon med tjocka linser. Fröken frågade honom: "Ser du något?" Han svarade: "Jag sir dig".

Vår första läxa var att göra en urtavla i papp med visare. Den hade vi i skolan för att lära oss klockan.

När jag började skolan var jag vänsterhänt, men i skolan var det inte tillåtet. Så fort jag använde vänsterhanden fick jag ett rapp av pekpinnen.

Fröken Axelsson slutade efter ett år, och fröken Andersson blev min nya lärarinna. Nu blev det förändring. Vi köpte pennor, gummin och anteckningsböcker.

Hemläxan varje dag var en psalmvers som vi skulle kunna läsa utantill. Om vi busade eller inte kunde läxan fick vi bannor. Det kunde innebära att vi fick lägga fingrarna under bänklocket och sedan satte hon sig på locket. Med lite fingerfärdighet fick jag upp psalmboken under locket så hon kunde få sitta där så länge hon ville.

Ibland svämmade Puttlabäcken över, så det blev isbana på Allégatan. Det hände att jag åkte skridskor till skolan. På vintern åkte vi skridskor och spelade bandy. Vi åkte på tegeldammarna. Om det hade snöat så gick förmiddagen åt att skotta en plan.

Vi åkte kälke i Björkmansbacken, men på söndagarna fick vi åka till Sågarbacken som var mycket brantare och längre. Ibland blev vi bogserade av landsfiskalen, som hade en Graham Padge som vi åkte efter och inandades avgaser. Putte hade en fin bob, inköpt på NK i Stockholm. Jag hade en hemmagjord – men min bob var snabbare än Puttes, så alla ville åka med mig.

Putte hade en släkting som ägde en gård utanför Hallsberg. Där trivdes jag att vara, rykta hästar och klippa kor.

Det fanns ett andelsmejeri i Hallsberg, och bönderna skulle köra is till isdösen på mejeriet. En sportlovsdag åkte jag till Gårdsjön för att hämta is. Det var gubbar på sjön som sågade is och lastade. När jag åkte hemåt var det halt i backen och hästarna halkade så de sprang på bakbenen en lång sträcka. Jag stod där på kälken framför flera ton is. När jag lossat lasset åkte jag till gården och bytte till släpskaklar för att få bromshjälp.

Jag blev medlem i scoutkåren och vi hade olika övningar. Vi hade en grotta i Dalabergen. För att komma dit gick vi på järnvägen. På ett ställe var det trångt då spåret gick genom ett berg. För att vara säkra på att det inte var ett tåg i annalkande lyssnade vi efter ljud. Vi lade örat mot rälsen som ledde ljudet fortare än i luften. Där lärde vi oss spårning och hur man kan orientera sig i naturen.

Min far hade skytte som hobby. På söndagarna följde jag med till skjutbanan och arbetade som markör i graven. Vi fick en krona i ersättning för en söndag som markör. När de andra gått hem fick jag skjuta några serier med salongsgevär. Jag var bara tio år och för att få skjuta måste man ha fyllt tolv.

När jag var tolv år började jag att tävla. Så småningom blev jag träffsäker, och min far och jag tävlade ofta om förstaplatsen. En tävling som jag minns är på skolungdomens tävling på Stora Skuggan i Stockholm. Jag sköt etthundra poäng med alla som innertior. Jag var ganska säker på att ha vunnit, men vi var sju stycken med samma resultat så vinnaren lottades ut och jag blev sjua.

1930 var det utställning i Stockholm. Jag fick följa med mina föräldrar till den mycket omtalade funkisutställningen som visade en ny arkitektur.

När jag var tolv år klippte de bort halsmandlarna på lasarettet i Örebro. Efter operationen gick jag och min far till farmor som bodde i Skebäck i en stuga som låg på Varvsholmen vid Skebäcksvägen. Den stugan är nu borta, och det är en park. Jag fick kräm att äta för det var skonsamt för halsen. Det var en tjänstebostad, för min farfar var maskinist på kraftstationen.

Efter folkskolan gick jag i Hallsbergs samrealskola. För att samla pengar till en skolresa anordnade vi underhållning på Folkets hus i Hallsberg samt i ordenslokalerna i Kumla och Pålsboda. Pengarna räckte till en resa med fartyget Gripsholm till Köpenhamn, Helsingfors och Danzig.

Efter realen blev det studier på Karro i Örebro. Där fick jag möta lärare som var av en annan typ än dagens lärare. En kallades "Kusken", namnet anspelade på att han körde så många. En dålig dag kunde man få höra följande: "Sitt inte här och tag upp en plats, gå i skomakarlära i stället". En annan variant var "ni är så dum som negerungar på Tanganyikas stränder". Då han var halt fick ordningsman flytta en pall till olika klassrum. Ibland klappade han mig på axeln och bad mig gå till kollegierummet och hämta hans päls som hängde bland de andra lärarnas rockar.

En annan profil var doktor "Carsson". Han talade så eftersom han inte kunde uttala "rl". Han talade alltid i vi-form. En dag när sonen kom för sent hördes följande monolog: "Hur kommer det sig att vi kommer för sent när vi gick före oss hemifrån".

Under studietiden var jag inkallad till tjänstgöring på brandstationen. Min uppgift var att ha översyn på pumparna. Det var Albinpumpar som hade den egenheten att när de stannade och var varma, då måste man vänta tills de svalnat för att starta om. Efter studenten blev det sjökrigsskolan.

Lars Olov Larsson, Åmmeberg

Vill du bidra med dina egna barndomsminnen från nånstans i Örebro län?

► Skicka då text, och väldigt gärna gamla bilder, till NA:s familjeredaktion. Extra roligt är det om du vill skicka med en bild på dig själv också, så som du ser ut i dag.

Om du vill mejla: Då gör du det till [email protected]

Om du vill skicka via post: Då är adressen NA, Familjeredaktionen, Klostergatan 23, 701 92 Örebro