Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Läsarnas barndomsminnen från 'lyckliga gatan' på Norr i Örebro: "På den tiden hade man tid att stanna och fråga hur det stod till"

 
Läsarnas barndomsminnen
Visa alla artiklar

Från örebroaren Margaretha Holmer kommer det här lilla guldkornet i form av en berättelse från hennes uppväxt på Norr i Örebro.

Annons

Jag föddes en iskall januaridag för ganska precis 70 år sedan. Efter vad jag har fått veta kom jag lite för tidigt till världen, cirka en månad innan det var beräknat. Jag vägde bara cirka 2 000 gram, men det var fart på mig redan då. Jag har alltid haft bråttom. Det tycks sitta i sedan födelsen.

Jag är barn nummer tre i familjen. Jag är en lillasyster. Har en tio år äldre bror, men min andra bror dog redan vid födelsen.

Hela min uppväxt bodde vi på "lyckliga gatan", en småstadsgata som låg på Norr i Örebro. Strömersgatan, som gatan hette, började uppe vid Storgatan mitt emot Örebros första lasarett, och slutade nere vid Sing Sing och Honolulu, som SJ-arbetarnas hus kallades. De husen ansågs finare än det huset jag bodde i. De hade både toalett och badrum.

Vi hade utedass på gården och fick bada i en balja. Varmvatten fick vi värma på spisen. Men i gengäld var vårt hus mycket vackrare. Tinnar och torn, stuckatur i taket, spegeldörrar, vedspis och kakelugnar. Hade huset stått kvar idag hade det säkert uppskattats.

Alla som bodde på Strömersgatan kände varandra och såg varandra. På den tiden hade man tid att stanna och fråga hur det stod till, i dag rusar alla fram och har bråttom. Man vet nästan inte vad den närmaste grannen heter.

I vårt hus arbetade många hantverkare; en toffelmakare, en urmakare och dessutom fanns en plåtslagare och en cykelverkstad. Inne på vår gård fanns också ett metallsliperi. För att komma upp till sliperiet fick man gå upp på en smutsig cementtrappa. Oj, så mycket som utspelades på denna trappa. Efter varje biomatiné spelades vår version av filmen upp på denna trappa. En Hollywoodtrappa i marmor kunde inte vara lika spännande som vår sliperitrappa. Ett biobesök för 75 öre kunde verkligen sätta fart på lekarna.

Gården var väl inte den allra lämpligaste lekplatsen med soptunnor och vedbodar, men jag och mina kompisar älskade att leka där. Om det nu inte var städdag då mattor skulle piskas eller tvätt skulle hängas över hela gården, då fick vi leka någon annanstans.

Mitt emellan vårt hus och grannhuset stod ett stort kastanjeträd. Trädet var säkert gammalt, med stor och tjock stam. Under det lekte vi med löven, och på hösten när kastanjerna kom lekte vi med dem. Men när polioepidemin grasserade förbjöd mamma oss att leka med löven. Man kunde få polio av det trodde man. Äppelkart var också farliga att äta.

När vi inte lekte på gården så var vi på CV-gärdet. Ett stort äpplegärde där CV-arbetarna odlade sina grönsaker. På vårarna samlades det ofta vatten på detta gärde. Vi tiggde sockerlådor i Carlssons speceriaffär som låg vid korsningen Strömersgatan-Slottsgatan. I dem kajkade vi runt tills de tog in vatten. Mamma kunde inte förstå hur jag kunde vara blöt om fötterna när det inte hade regnat.

En annan av våra "lek-oaser" var Sofiaparken. Den låg mellan Olaus Petrikyrkan och epidemisjukhuset. Där på epidemisjukhuset hamnade jag både när jag gick i första och andra klass. Scharlakansfeber härjade och vi var många barn som smittades. Det var förresten första gången jag var hemifrån, och vistelsen orsakade många tårar.

Åter till Sofiaparken. Den finns kvar ännu, men ser annorlunda ut. I den lektes det mer i blandade åldrar. Även tonåringar höll till där. De var kvar framemot kvällningen då vi småglin gått hem. Min bror träffade sin blivande fru där, men det är en annan historia.

1955 var det skoldags. Året innan hade jag varit på Kristinaskolan och skoltestats. Jag hade lyckats rita röken från en skorsten och en flagga blåsa åt samma håll. Tydligen ansågs man skolmogen när man hade lyckats klura ut det.

Mitt första och andra skolår gick jag i Tullhusets skola. Vi hade vår skolgård på taket. Där glömde jag mitt bästa hopprep på taket lagom till sommarlovet, och fick vänta ända till höstterminen innan jag fick tillbaka det.

Jag minns inte alla klasskompisar från ettan och tvåan, har inga skolkort, var väl på epidemin när de togs. Men jag minns uppropet när fröken Borg frågade en flicka med många förnamn vad hon brukade kallas. "Kärra" sa hon (hon hette Kerstin). Fröken var snäll och mycket pedagogisk.

Jag satt visst mest bak- och fram, var väl inte mogen trots det fina skolmognadstestet jag hade lyckats klara av. Men fröken sa till mamma att eftersom jag lyssnade på vad hon sa så lät hon mig sitta bak- och framvänd. Jag vände på mig så småningom!

Däremot skrev hon i min poesibok: "Bara du lär dig att stava kommer du att kunna skriva och berätta".

Jag älskar att skriva, men stavningen kan bli si och så ibland – jag har ju alltid bråttom.

Ja, det här är en liten glimt av min härliga barndom. Kan inte önska mig en bättre. Önskar att alla barn ska få en lika fantastisk uppväxt som jag!

Margaretha Holmer, född Karlsson

Örebro

Vill du bidra med dina egna barndomsminnen från nånstans i Örebro län?

► Skicka då text, och väldigt gärna gamla bilder, till NA:s familjeredaktion. Extra roligt är det om du vill skicka med en bild på dig själv också, så som du ser ut i dag.

► Om du vill mejla: Då gör du det till [email protected]

► Om du vill skicka via post: Då är adressen NA, Familjeredaktionen, Klostergatan 23, 701 92 Örebro