Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Läsarnas barndomsminnen: "Jag var tvungen att stå med ena foten på en kantsten för att nå upp till sadeln"

 
Läsarnas barndomsminnen
Visa alla artiklar

Sitt livs första cykel – den kommer nog många av oss ihåg. Som örebroaren Hans Nordgren till exempel. Här är hans historia.

Annons

När jag var barn bodde jag och mina föräldrar på Bergslagsgatan 14 i Örebro – i korsningen med Agreliusvägen.

Jag fick min första cykel när jag fyllde 7 år: Året var 1949.

Märket på cykeln var Cito, inköpt på den legendariska cykelaffären Lindells i Örebro, den var röd, och jag var mäkta stolt, det kan man se på ett foto taget på min 7-årsdag. Cykeln var i största laget, så jag var tvungen att stå med ena foten på en kantsten för att nå upp till sadeln.

Att cykla hade jag lärt mig redan under sommarvistelsen i Svennevad. Där hade jag min lekkamrat Anders Molker, som fått en cykel av något mindre format. Han skulle också lära sig, men med hjälp av sin far som hade fäst en lång stör baktill på cykeln. Jag, som inte hade hjälp av min far, minns inte hur många gånger jag slängde benet över pakethållaren, fastnade på pinnen och föll i backen.

När jag var i 11-årsåldern fick jag en något större cykel, en blå Engelbrekt med 3-växlar, inköpt i hörnet Fabriksgatan - Rudbecksgatan där Televerkshuset nu ligger. Jag tyckte att det var en riktig lyxcykel, med växlar.

Min mamma ordnade ett budjobb åt mig i en blomsterhandel på norr i staden. En blomsterhandel som i dag drivs av en ungdomskamrat till vår dotter.

Den första gången jag körde ut blommor i staden var i samband med en julhelg. Jag hade en timlön på 1:25 kronor och fick naturligtvis behålla eventuell dricks.

Efter tre timmars idogt trampande genom staden för att köra ut blommor hade jag erhållit en förmögenhet på åtta kronor. Jag satt länge på kökssoffans hårda lock i köket och lekte men min erhållna förmögenhet.

Jag kan nämna att min högsta veckopeng var en krona. En krona räckte till två matinébesök. Kvällsbio, raderna 1-5 kostade 1,80.

Vid vårterminens början började jag regelbundet att köra ut blommor efter skolans slut, fast bara på vardagar för lördagar och söndagar som mer lönsamma var redan intecknade av en grannpojke tvärs över gatan, som sedermera blev klassföreståndare och högstadielärare i matte och fysik och undervisade vår dotter i dessa ämnen.

Nämnas kan, att vid den tiden så gick all genomfartstrafik på Stor- och Drottninggatan. Trafiken var ännu inte uppdelad på Östra Bangatan respektive Alnängsgatan - Trädgårdsgatan.

Gatorna var för det mesta stensatta – en del med så kallad storgatsten, som nu bara finns kvar på Norra Strandgatan förbi den gamla NA-borgen. Att cykla på detta var ingen höjdare, men jag vet inte om någon klagade, det bara var så.

Dagens stenlagda gator med så kallad smågatsten eller gatsten, som många i dag klagar över, var i jämförelse en ren njutning. (Journalister vill gärna kalla denna sten för ”kullersten” för att det skall låta ojämnare än vad det är. Kullersten finns för närvarande bara på Kansligatans körbana utanför Slottet och i Wadköping.)

Asfalterade gator fanns också, och var för det mesta handlagda och därmed ganska ojämna – men klart bättre än gatsten. I de flesta villaområden var det grusgator. 

Man fick alltså cykla mitt bland stinkande diesellastbilar, bussar, bilar, motorcyklar, mopeder och en mängd andra cyklister. Storbron var heller inte bredare än vad den är idag.

Att passera korsningen Storgatan - Fredsgatan – som numera i en del insändare framställs som den mest kaosartade korsningen i Örebro – det var något som jag aldrig lade märke till var något problem, trots att trafikmängden säkert var ett par hundra gånger högre än i dag. Jag undrar om det kan bero på Tekniska förvaltningens överdrivna trafikregleringshysteri.

Dagens cyklister verkar inte kunna cykla på en vanlig gata utan att det alltid måste finnas en separat cykelbana, hur lite övrig trafik det än är. Den enda separata cykelbana som fanns vid den här tiden var utmed ”södra infarten” det vill säga Gustavsviksvägen. Men så långt bort behövde jag aldrig leverera några blommor.

Att min cykel inte var utrustad med belysning var ett bekymmer. Om man skulle cykla hem efter mörkrets inbrott borde man ha tagit med sig den batteridrivna belysningen – en riktig klump med bärhandtag innehållande bland annat ett 4,5 volts batteri. Men man chansade och hoppades att man inte skulle bli stoppad.

Men det slog aldrig fel, vilka gator man än valde så dök det upp en mörk en person med vita vantar mitt i min färdväg. En polis, som med sin myndiga röst sade: "Nu kliver du av cykeln och går hem". Gick, ja det gjorde man åtminstone så länge man var inom synhåll.

Idag sker denna kontroll mera schemalagt med en kampanj på hösten. Samma sak med att cykla mot enkelriktat och på gångbanor - ett beteende som knappast förekom på 50-talet.

Hans Nordgren

Vill du bidra med dina egna barndomsminnen från nånstans i Örebro län?

► Skicka då text, och väldigt gärna gamla bilder, till NA:s familjeredaktion. Extra roligt är det om du vill skicka med en bild på dig själv också, så som du ser ut i dag.

Om du vill mejla: Då gör du det till [email protected]

Om du vill skicka via post: Då är adressen NA, Familjeredaktionen, Klostergatan 23, 701 92 Örebro