Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lasse-Maja i ny musikalisk kostym

Annons

Historierna om Lars Molin, alias Lasse-Maja, småtjuven och bedragaren från Ramsberg som klädde sig i kvinnokläder, finns samlade i biografin ”Lasse-Majas besynnerliga öden” (1833). Sedan dess har det gjorts flera böcker och filmer om honom.

Erik Norbergs och Alexander

Öbergs musikalversion följer dock inte självbiografin slaviskt. De berättar i stället en ny fantastisk historia genom att knyta samman flera olika skrönor och historiska skeenden: Kan han ha varit en fransk prins, son till Marie Antoinette och hennes älskare Axel von Fersen? Kanske revolutionär med planer på att skjuta kung Bernadotte, nykrönt i Örebro 1810?

Till en början blir jag irriterad över alla konspirationsteorier, den ena otroligare än den andra. Men i slutet knyter författarna ihop säcken så snyggt och skickligt att allt faller på plats. En historia värdig mästerberättaren från Ramsberg.

Niklas Riesbeck i huvudrollen gör en imponerande prestation och är scenens naturliga mittpunkt under den nästan tre timmar långa föreställningen med sin starka utstrålning. Riesbeck lyfter fram Lasse-Majas kvinnliga och karismatiska sidor med yviga gester och ett brett leende, för att i nästa sekund låta den jagade tjuvens ångest och sårbarhet skymta fram bakom den självsäkra fasaden.

Ensemblen i övrigt får också jobba hårt. Alla spelar flera roller och tvingas till många snabba kläd- och dialektbyten. En som sticker ut är Maria Simonsson, med säker tonträff och tajming i replikerna, som ungdomskärleken Maja. Isabelle Moreau som manhaftiga Gruvmor i Stråssa imponerar också, speciellt i musikalens bästa låt, ”Bli den du vill vara”, som för tankarna till något av Benny Andersson och Helen Sjöholm.

Den nykomponerade musiken håller hög klass. Ett smart grepp är att teman och låtar återkommer flera gånger i föreställningen, vilket gör att man till slut nynnar med. Däremot är ljudet stundtals alldeles för högt, och skådespelarna får kämpa för att överrösta dunkande trummor och skrikande elgitarrer.

Zofi Nilssons sparsmakade scenografi är smått genial. Nakna, upprättstående trästolpar förvandlas genom enkla handgrepp till kors på en kyrkogård, marknadsstånd på ett torg och stockholmska husfasader. Golvet fungerar såväl som fängelsecell som kyrkfönster. Och genom skuggeffekter skapas siluetter av både Örebro slott och Nikolaikyrkan som vore det trolleri.

Musikalen vimlar för övrigt av lokala referenser. Småorter, platser och lokalkändisar i länet namndroppas flitigt, till publikens förtjusning. Det är inte alla län som har en egen musikal.