Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lätt att försvinna i välfärdens många revor

Om man drabbas av hälsoproblem förväntas primärvården bidra till bot och lindring. Det förefaller dock som att vårdcentralerna mer ser det som sin primära (!) uppgift att bry sig så lite som möjligt, utöver slentrianmässig receptförnyelse.

Och om primärvården ändå samlar sig till ett sjukintyg så är risken uppenbar att Försäkringskassan underkänner intyget, betraktar personen som fullt arbetsför och bollar över den sjuke till Arbetsförmedlingen som i sin tur kräver att personen till 100 procent ska stå till arbetsmarknadens förfogande. När då försörjning saknas kan stöd sökas hos kommunens socialtjänst som i sin tur gömmer sig bakom alla felbedömningar i tidigare led och avslår ansökan.

Något som dessa statliga och kommunala organ torde ha gemensamt är ”värdegrunder”, i tjusiga dokument uppenbarligen till för syns skull och inte för efterlevnad.

Ett ärende jag följt och följer på nära håll avser en 40-årig kvinna (är det en belastning för henne att hon är just kvinna?). Hon har konstaterats lida av primär immunbrist, diabetes typ 2, panikångest, dystymi, högt blodtryck (delvis stressrelaterat på grund av myndighetskontakter?), ledvärk, laktosintolerans samt diverse allergier. Trots alla dessa diagnoser betraktar de uppräknade instanserna henne som fullt arbetsför! Den sjukhusanknutna specialistvården stöttar henne däremot fullt ut och där har hon alltid bemötts med den respekt och omtanke man kan förvänta sig.

Hur kan ett ”välfärdssamhälle” behandla en person på det här viset?

”Essman”

Örebro

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel