Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Det var inte så här reformen av Arbetsförmedlingen skulle gå till

Annons

I veckan kom beskedet att Arbetsförmedlingen lägger ner mer än hälften av sina kontor ute i landet. Något som verkar vara en panikåtgärd orsakad av den M/KD-budget som riksdagen släppte fram och som kraftigt minskar anslagen till myndigheten.

Det är nödvändigt med en reform av Arbetsförmedlingen, men det var inte så här det skulle gå till.

Att Arbetsförmedlingen behöver reformeras står klart sedan länge, inte minst utifrån vad den kostar i relation till vad den åstadkommer. Men att i all hast kapa antalet kontor är knappast lösningen på de uppenbara problemen.

En allra första åtgärd skulle kunna vara att befria Arbetsförmedlingen från den kontrollerande funktionen, den överförmyndarroll den länge haft för att vakta över arbetslösa och tvinga dem till mer eller mindre meningsfulla aktiviteter och ifyllande av blanketter för att få den a-kassa de har rätt till, och själva betalat in pengar till.

Sedan måste illusionen om Arbetsförmedlingen som traditionell arbetsförmedlare plockas bort ur ekvationen. De företag som söker utbildad, högkvalificerad arbetskraft finner sin personal utan hjälp av myndigheten, liksom den högkvalificerade arbetskraften också hittar jobb på egen hand.

Arbetsförmedlingens viktigaste uppdrag idag är att stötta personer som stått länge utanför arbetsmarknaden av olika skäl, personer med vissa funktionshinder och nyanlända. Denna verksamhet bör även fortsatt bedrivas av förmedlingen men bör kunna effektiviseras sett till de resultat som uppvisas.

Men att plötsligt, utan att utreda konsekvenserna, lägga ner mer än hälften av alla kontor varav majoriteten i glesbygd, det kommer troligtvis bara att orsaka kaos och ytterligare belasta dessa redan hårt ansträngda små kommuner. Dessutom talar det starkt emot regeringens ambition att öka den statliga närvaron i alla delar av landet.

Arbetsförmedlingens kontor i Laxå och Hällefors är bemannade fyra timmar i veckan. I Kopparberg är den i princip inte öppen alls (bara för bokade besök).

Risken finns också att det budgeten till trots kommer att ropas efter nya medel för att klara det uppdrag som Arbetsförmedlingen fortsatt har, eftersom det inte finns någon färdig plan för denna omorganisering. Vad är det som säger att slutresultatet av en ordentlig utredning visar att det inte är antalet kontor som måste minska, utan kanske personalstyrkan i de större städerna?

Arbetsförmedlingen måste ges tid till denna omställning, annars riskerar resultatet att bli en fullständig flopp som kommer att kosta mer än det smakar och dessutom ställa till det för både anställda, arbetslösa och de orter som förlorar både viktiga arbetstillfällen och myndighetsnärvaro.

Annons