Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Magnus vägrade köra gråtande bebisen

Taxichauffören Magnus Hedman fick en körning utlagd på sig: Han skulle precis som sin kollega Karim köra den ensamma gråtande pojken på ett och ett halvt år. Magnus vägrade.

NA berättade i lördags om taxichauffören Karim som chockades när han blev tvungen att köra en gråtande ensam pojke på ett och ett halvt år från förskolan till hemmet.

Nu träder ytterligare en taxichaufför fram. Magnus Hedman vill berätta om den lilla pojkens utsatta situation och protestera mot ett samhälle där barn på ett och ett halvt år gråtande tvingas åka taxi på egen hand. Pojken har ett funktionshinder och har därför så kallad omsorgsresa till och från förskolan.

– När man får en färdtjänstkörning står inte åldern på den som ska hämtas. När jag kom fram till adressen kom en pojke i skolåldern ut. I handen hade han sin lillebror på cirka ett år i en bilbarnstol. Barnet grät redan då.

Flera tankar flög genom Magnus huvud:

– Jag trodde att det var den stora pojken jag skulle köra så först undrade jag varför han hade sitt småsyskon med sig. När jag förstod att det var den lille körningen gällde blev jag smått chockad.

Storebror försökte spänna fast bilbarnstolen. Lillebror grät och skrek. Sedan kom mamman och försökte spänna fast bilbarnstolen även hon. Inte heller hon lyckades.

– Reglerna säger att vi förare inte får spänna fast någonting, inte bilbarnstolar eller vad det kan röra sig om. Det ska ledsagaren göra, berättar Magnus.

När barnet inte ens kunde åka säkert kände Magnus att gränsen var nådd. Han vägrade att köra den lille pojken.

– Jag ringde beställningscentralen och berättade hur pojken mådde och att ingen kunde spänna fast bilbarnstolen.

Svaret Magnus fick väckte ännu fler frågetecken. Beställningscentralen trodde att Magnus inte ville ta körningen därför att han upplevde gråten och skriken som obehagliga.

– Jag förklarade för dem att det inte handlade om mig, utan att jag tänkte på barnet, hur barnet kände sig.

Magnus föreslog också en lösning: Att han först åkte till förskolan, hämtade en anställd där som pojken kände sig trygg med, skjutsade den anställda till pojkens hem och sedan körde pojken tillsammans med den anställda till förskolan.

Han fick nej. I stället skickades en annan taxi för att utföra körningen.

Magnus vill protestera mot systemet, som han menar saknar barnperspektiv.

– Vad blir det för pedagogik när barnen gråter och är otrygga på vägen till och från förskolan? frågar han sig och undrar hur förskolan resonerar.