Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mankells tänkvärda tidsresa

Annons
Ett fästepar och deras graviditet styr om framtiden, gestaltat av Rune Jakobsson och Anna Söderling.

-Du blir förståndigare när du blir vuxen.

Avslutade min pappa våra politiska diskussioner när jag var ung. Varje gång lovade jag mig att jag alltid skulle vara mina ideal trogna. Om jag har det, det får andra bedöma.

Kampen om att hålla sina ideal vid liv är också den röda tråden i Stadra teaters föreställning i år, ”Apelsinträdet”. Men också om vad som händer när en inte vill eller orkar hålla glöden levande.

Naturligtvis skriven av en man som in i det sista levde utifrån sina politiska åsikter: Henning Mankell. Inte minst i sitt engagemang för tredje världen och i synnerhet Afrika. Mankell är för de flesta Kurt Wallanders skapare och även i deckarna om denne Ystads-polis vilar ett politiskt stråk över många av berättelserna.

”Apelsinträdet” utspelar sig runt familjen

Karlsson från ”en lördagseftermiddag i augusti 1936 till en oktoberdag på åttiotalet”, som Henning Mankell själv beskrivit det. Mannen i familjen, Axel, och hans vän Oscar Sundin är socialister och vill till Spanien för att strida för det spanska folkets skull. Oscar drar i väg, medan Axel stannar hemma. Flickvännen Karin väntar barn och Axel erbjuds ta över en cykelaffär. De två vännerna skiljs åt även ideologiskt.

De följande fem scenerna från olika decennier beskriver inte bara rollfigurernas utveckling, utan också det svenska samhällets resa under 50 år. Den väcker frågan om hur välfärden påverkat viljan och lusten att arbeta politiskt? Hur den egna bekvämligheten kan kväva tanken om solidaritet?

För Axel grottar in sig i det så kallade Svensson-livet och möter bara motstånd från hustrun Karin och senare också från dottern Eivor. Förstås också från Oscar som ihärdigt kämpar på med flygbladsutdelningar och insamling av namnunderskrifter.

-Jag måste ju hålla liv i det för de som kommer sen, förklarar Oscar för Axel som undrar hur vännen orkar.

Rune Jakobsson håller säkert i rollen som Axel. Gestaltningen är trovärdig och mångfacetterad. Han är Stadra teater trogen och stommen i ensemblen tillsammans med teaterns egen konstnärlige ledare, Magnus Wetterholm, som med värme låter Oscars oförtrutna arbete smitta.

Mest imponerande är Anna Söderling som Karin. Hon bär den unga gravida kvinnan fram till ålderdomen med tyngd och genuin empati. Ömhet varvas med skärpa och Karin framstår som den som bäst hanterat livet.

Tyvärr svajar föreställningen något i de icke-professionella skådespelarinsatserna, men klarar sig tack vare ovan nämnda proffs.

Som vanligt låter Stadra teater sina föreställningar berätta om nutiden, men förklädd i gångna tiders dräkt. Och jag undrar hur Henning Mankell skulle ha låtit familjen Karlssons liv utvecklas på 90-talet, 00-talet och i dag?

Annons