Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Märklig musikalisk mix avslutade jubileumsåret

Sista konserten för året i nya Konserthuset var en märklig blandning av festkonsert och musikhistorielektion, med wiensk musik från 1700-, 1800- och 1900-talet.

Sistaminuten-vikarien Klara Ek, sopran, sjöng både Mozart och Berg med vacker klang, medan dirigenten Hans Ek slarvade bort suget i Straussvalserna. Synd på så rara ärtor.

På årets sista skälvande dag är det brukligt att ta en blick i backspegeln. Mitt musikår som kulturskribent och recensent har präglats av två speciella resor av helt olika slag. 2015 började med ett känslofyllt möte med Basel Sara, flyktingen från Syrien som jobbade som harpist i sitt hemland när kriget bröt ut. Han hade tvingats fly och lämna sina harpor och hamnat i Lindesberg. Då ställde vänner och harpkolleger över hela världen upp på ett fantastiskt sätt och samlade in pengar till en ny konsertharpa till honom.

NA var med när harpan överlämnades och där och då startade en ny resa för Basel. Efter flera år utan något instrument började han ge konserter igen. I somras gav han till exempel en solokonsert på jubileumsveckans stora scen vid Slottet i Örebro och i slutet av november berättade vi nyheten om att han fått möjlighet att göra två konserter med Radiosymfonikerna. Jag hoppas och tror att detta inte var det sista vi hörde av den ytterst vänlige och talangfulle harpisten från Syrien.

En annan resa som varit spännande att följa under året har varit Svenska kammarorkesterns återflytt från exilen i Hjalmar Bergmanteatern till det ombyggda Örebro konserthus. Länge kändes det tröstlöst och långsamt, som om dagen för återinvigning aldrig skulle komma. Samtidigt vande man sig vid Hjalmar Bergmanteaterns torrare akustik allteftersom månaderna gick, eller så var det orkestern som började spela på ett annat sätt för att kompensera för teater-akustiken.

Under våren gjorde kammarorkestern i alla fall flera minnesvärda konserter som fortfarande sitter kvar i hörselminnet. I januari firades Sibelius 150 år med flera konserter. Bland annat kom violinisten Pekka Kuusisto hit och spelade Sibelius violinkonsert. Han bjöd på ett spelmansliknande framförande med en ”smittande glöd och attack som man inte kan få nog av” som jag skrev i min recension.

I februari besökte Angela Hewitt Örebro, en av världens främsta Bachtolkare, och serverade ”rena och nakna tolkningar av Bachs första och tredje pianokonsert, skönt befriade från romantiska choser och ’örongodis-smet’”. Månaden därefter presenterade sig orkesterns nya solohornist, Terese Larsson, i Mozarts andra hornkonsert. ”Det mjukaste legato jag har hört på horn och en förmåga att modifiera klang och karaktär genom Mozarts variationsrika passager”, löd mitt sammanfattande omdöme.

I somras gick resan norrut, till Opera på Skärets premiär av Verdis ”La traviata” och den polska sopranen Ania Jerucs tårar. Hennes hjärtslitande agerande och sång gjorde att ögonen blev blanka, både publikens och hennes egna. En fullkomligt storslagen Sverigedebut som även uppmärksammades av riksmedierna.

Bland de sista konserterna på Hjalmar Bergmanteatern var ”Carmen–Don Josés berättelse”, ett dansskådespel i samarbete med Teater Martin Mutter. Dansen och skådespeleriet i all ära, men det var Björn Hallmans fantastiskt fria arrangemang av Bizets musik som lever kvar starkast i minnet.

Under året släpptes även Svenska kammarorkesterns sista cd i den imponerande Beethovenserien. Projektet som inleddes redan 1999 kunde därmed läggas till handlingarna. Orkestern har nu påbörjat en ny cd-resa, med inspelningar av Brahms fyra symfonier.

I början av december var det så äntligen (!) dags för återinvigning av Konserthuset. Tillsammans med Radiokören bjöd kammarorkestern på Beethovens nia. En kritisk insändare skrev i NA veckan därpå att den hellre hade sett att en lokal kör hade fått chansen. Ett märkligt och protektionistiskt sätt att tänka i min värld. Örebropubliken kan skatta sig lycklig över kammarorkesterns samarbete med Sveriges (och kanske världens) bästa kör. Ännu återstår en hel del småjusteringar för att akustiken ska bli optimal. Men i sin nya sal har Svenska kammarorkestern en fast grund att stå på–mot nya utmaningar.