Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ost som frälser – utan stora ord

Mozzarella är osten som talar med små bokstäver. En finstämd söt mjölkighet är dess signum.

Annons

Somliga kallar den menlös - andra hyllar dess raffinerade finlir.

Själv är jag mozzarellafrälst för evigt. Har man en gång suttit på en solstänkt terrass med utsikt över Neapelbuktens skimrande blånad och spetsat en pinfärsk närproducerad buffelmozzarella på gaffeln finns det ingen återvändo. Man har sett ljuset. Den stillsamma smaken av den snövita bollens nötaktiga sötma blir som ett stilla uppvaknande av smått religiösa mått. Aha - är det så här mozzarella ska smaka?!

Från den stunden får man god lust att slå till alla som påstår att mozzarella inte smakar något. De har ju bara inte känt efter. Eller också har de ätit alla dessa B-varianter som nedlusat vår omgivning och bidragit till fördomen om mozzarellan som en anonym gummiboll som lever på något slags fjompig romantiserad Italienklyscha.

Aldrig för lite

Så här ligger det till: Riktig mozzarella tillverkas i Kampanien i Italien, och den tillverkas av buffelmjölk. Den ska ätas så färsk det nånsin går. Köerna utanför mozzarellabutikerna ringlar sig långa så fort det vankas leverans.

Färsk mozzarella kan man nämligen aldrig köpa för tidigt eller för mycket av. Kolla alltid datum. Och den ska njutas rumstempererad. Den som planerar att äta den kall kan lika gärna hälla ketchup på.

Det säljs en mängd mozzarellavarianter som är tillverkade av komjölk. I strikt mening, och sånt är man minsann noga med i Italien, klassas det inte ens som mozzarella utan som "fior di latte". Det är en helt annan grej, men får ofta funka som ersättare i vårt klena sortiment - även om jag tycker mig ana en ljusning på den fronten.

Olja och basilika

Så fort jag hittar en butik med vettig mozzarella köper jag den - oavsett vad den kostar.

Det handlar ändå aldrig om några större summor. Helst njuter jag den bara med en riktigt fin olivolja, flingsalt och några nyrivna basilikablad. Det räcker så fint så.

Den nötaktiga, oskuldsfulla, mjölklena sötman talar sitt eget finstämda språk. Alla ostar måste inte skrika högst.

Mer läsning

Annons