Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roy Fares lyxiga framgångsrecept

– Lyx är tid. Tid att baka en tårta till någon som fyller år, tid att bry sig om dem man tycker om. Det säger konditor Roy Fares, född i Libanon, uppvuxen i Örebro och numera bosatt i Stockholm.

Annons

Det har gått bra för Roy Fares. 2010 fick han utmärkelsen Årets konditor, sedan dess har karriären pekat rakt uppåt. Efter några år som konditor i Stockholm, bland annat på Tössebageriet på Östermalm, där vi också träffas för intervjun, är han nu sin egen. Han har nyss kommit ut med sin andra bok, som, förstås, handlar om bakverk. Han har också helt nyligen spelat in en serie program för Kanal 5. I ”Dessertmästarna”, som har premiär i morgon, måndag, är han kritisk jurymedlem tillsammans med bland andra stjärnkocken Stefano Catenacci. Hans uppdrag är att vara tuff. Juryn är helt annat än söt, hävdar Kanal 5.

Det har varit en intensiv period och det har gått åt mycket kraft. Roy har laddat och nu känner han sig nästan lite vemodig, berättar han. Samtidigt väntar reaktioner från publiken och han jobbar med lanseringen av kokboken ”United States of Cakes”. Roy har rest runt på amerikanska västkusten och plockat med sig de bästa recepten därifrån.

Varför blev det då just sötsaker? undrar jag. Kanske mest en slump, säger Roy men medger att han snabbt upptäckte att det fanns både ett intresse och ett behov. Vi människor är måhända lite motsägelsefulla men Roy Fares tycker bestämt att den nuvarande hälsotrenden och intresset för sötsaker går hand i hand. På bokhandlarnas bästsäljarlista ligger såväl böcker om 5:2-dieten som Roy Fares bok om bakverk. Visst går det att kombinera, säger han.

Roy Fares är pigg, ögonen är glada, det är ingen tvekan om att han njuter av det han gör just nu,

– Jag är lyckligt lottad som får jobba med det jag tycker är kul, säger han och medger att om han för tio år sedan hade fått veta vilken karriär han skulle göra hade han varit stolt.

Stolt var han också i somras när han fick hålla tal för studenterna på Virginska i Örebro i samband med skolavslutningen. Han gick själv på skolan för tio år sedan.Plötsligt var det jag som höll talet och de lyssnade så, det märktes att de var intresserade, konstaterade han.

Han gick runt en sväng i Örebro den där junidagen, gick förbi Stadsparken och Stora Holmen, mindes festerna, mindes ungdomsfyllan. Blev lite nostalgisk men längtar egentligen inte tillbaka.

– Man ska aldrig säga aldrig men jag tror inte jag kommer att flytta tillbaka till Örebro, konstaterar han.

Roy Fares är född i Libanon. När han var sex år kom han till Sverige och Örebro. Här fanns redan många släktingar till familjen så Örebro var självklar anhalt. Hans kusiner, de kända bröderna Josef och Fares Fares bodde då redan här tillsammans med föräldrarna. Roy, hans bröder och föräldrarna lämnade ett oroligt Libanon. Roy minns fortfarande den där gången när han duschade och mamma rusade in och drog ut honom ur duschen, gav honom en handduk och drog ner honom i källaren. Det var bomber, bomber igen. Det var farligt att växa upp i Libanon. Familjen beslutade att söka sig bort.

De hamnade i Oxhagen, då 1990, var de den enda invandrarfamiljen i bostadsområdet, berättar Roy.

– Jag fick svenska kompisar direkt, vi lärde oss svenska traditioner, jag minns fortfarande hur vi firade midsommar.

Uppväxten i Oxhagen var trygg. Familjen accepterades. Det var ingen särskild nackdel att inte vara infödd svensk.

Roy lärde sig språket snabbt, det gjorde hans två bröder och föräldrar också.

– Jag minns hur mamma pluggade svenska på kvällarna. Hon ville lära sig så snabbt. I dag jobbar hon som sjuksköterska på USÖ. Jag beundrar mina föräldrar för vad de gjorde. De var starka som klarade att bryta upp och lämna sitt hemland.

Roy har varit tillbaka i Libanon som vuxen. Han kan prata libanesiska, skriva och läsa är värre. Det klarar han inte. Visst finns en del av honom i det forna hemlandet men mestadels känner han sig som svensk.

Samtidigt medger han att det är något visst med libanesisk mat. När han kommer hem till Örebro brukar mamma laga libanesiskt.

– Jag brukar äta som om det aldrig kommer att finnas någon mer mat och jag hamnar alltid i matkoma, skrattar han.

Roy Fares är lite motsägelsernas man men han vågar erkänna det. Han må älska mat och ha en faiblesse för sötsaker men det syns inte på honom. Han är otroligt vältränad.

– Jag älskar att träna och man behöver inte äta så mycket sött varje gång. Men det är något särskilt med sött. Om du tänker efter finns det nästan ingen som inte har ett leende på läpparna när han eller hon stoppar in något sött i munnen.

Glädjen, lyxen och njutningen är viktig för Roy. Han vill få oss att må bra.

Själv är han måhända lite osvensk. Han småpratar med de flesta som kommer i hans närhet, och har en egen teori om varför vi svenskar ibland kan verka lite buttra.

– Det handlar om klimatet. På hösten är det grått och kallt, Sedan kommer vintern. Du tvingas titta ner i backen och dra upp kragen för att ta dig fram i kylan och blåsten. När sommaren kommer tittar vi upp igen, börjar grilla och prata med varandra.

Bakom den glättiga ytan finns ett allvar som då och då gör sig påmint.

– Det finns en fara att livet går för fort, man måste vara försiktig, konstaterar han apropå att vi konstaterar att det är långt mellan Oxhagen och Stureplan.

– Fast jag är inte så mycket på Stureplan och jag har aldrig skämts över varifrån jag kommer. Mina föräldrar började från noll och jag har skapat mig min egen plattform.

Att återse hemlandet Libanon gav honom perspektiv. I Sverige har vi problem med integreringen, säger han. Upproren i förorterna har bekymrat honom. Men egentligen är det inte så konstigt eftersom så många med utländsk härkomst hamnar i samma områden, konstaterar han. Hans barndoms Oxhagen har blivit något helt annat än den var runt 1990 när familjen kom dit.

– Som utländsk måste du våga känna dig som en del av samhället. I förorten hamnar du utanför. Hur lätt är det att komma in i samhället när ingen runt omkring pratar svenska? undrar han.

Vi svenskar har en tendens att bli lite gravallvarliga. Vi måste våga driva med våra fördomar, säger Roy Fares och tar kusinen Josef Fares film ”Jalla! Jalla!” som ett exempel.

En film med glimten i ögat som får både svenskar och invandrare att dra på munnen. Humor är kanske det allra bästa receptet för att slå hål på fördomar.

Mer läsning

Annons