Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trolla med Västerbotten i maten

Blott Sverige svenska ostar har. Den allra godaste kommer från norrländska Burträsk, i alla fall om jag får välja.
Västerbottensost är en delikatess av världsklass.

Annons

Jag lever för tillfället i exil i USA några månader och det är en sak som jag saknar allra, allra mest. Ost. Svensk ost. Med smak.

Om ni bara visste vilka mängder menlös plastost det finns ute i världen. Vi borde ligga på knä allihop och tillbedja våra svenska ostar. Det är nämligen finfina grejer - som vi knappt tänker på att vi har.

För mig är Västerbottensosten kung, president och påve på samma gång. Den må ha många starka konkurrenter, men få kommer upp i dess nötiga, aromatiska finlirarpunch. Stark, men inte för amper. Krämig, men inte jolmig. Saffranstoner utan att smaka lussekatt.

Västerbotten är helt enkelt den ultimata osten.

Vid ett tillfälle smugglade jag en bit till min vän Mark i New York, en extremt matintresserad bartender. I tullen var jag lika nervös som om jag hade pulat ned tio kilo heroin i väskan. Men hans lyriska reaktion var våndan värd: "Bättre än parmesan!" Han ville genast veta hur vi åt den, på vad och vid vilka tillfällen.

Jag svarade som

jag brukar: "I alla sammanhang där du brukar använda parmesan funkar Västerbotten lika bra, fast bättre. Och på macka."

Jag älskar Italien, jag älskar parmesan. Men jag älskar Västerbotten mer.

För ett antal år sedan hade jag den stora förmånen att besöka Ostens Hus i Burträsk i Västerbotten, där denna gyllene dyrgrip tillverkas. Jag blev smått rörd över att se hur vartenda osthjul behandlades med kärlek och respekt, som tunga, älskade grynpipiga barn.

Det händer sig ibland att Västerbottensosten tar slut i butikerna. Det beror på att osten måste lagras i tolv månader innan den får lämna fabriken. Jag väljer att se det som ett hälsotecken. På andra håll hade man antagligen valt att fuska och gett efter för trycket och efterfrågan. Sådant pysslar man inte med i lilla Burträsk.

Osten ska göras precis som den gjorts i alla tider. Ända sedan 1869 då mejerskan Ulrika Eleonora Lindström råkade försumma att röra om i sin gryta och omvärlden häpnades av det pikanta resultatet.

Enligt sägnen var det en uppvaktande ungkarl som höll henne sysselsatt. Jag väljer att tro att den är sann.

För Västerbottensost smakar kärlek. Banne mig.

Mer läsning

Annons