Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Modeord börjar slutligen att skava

Annons

Skoskav vet nog alla vad det är. Det är ett skavande som skaver, bokstavligt talat. Det gör fysiskt ont och plågan kan dämpas något med hjälp av ett plåster. En alltför tung ryggsäck kan skava mot axlar och rygg, liksom ett stickigt klädesplagg.

Riktigt obehagligt är det när något litet föremål letat sig in i ögat där det ligger och skaver. Och under Carema-skandalens mest intensiva dagar konstaterades det att ”inkontinensblöjorna skaver mot de gamlas rumpor”.

Sedan finns det ett annat slags skavande. Det är rätt så frekvent på kultur- och ledarsidor, närmast kan det väl beskrivas som ett upphöjt skavande, långt från blöjor, plåster och ömmande axlar.

På ledarsidorna handlar det ofta om ett geopolitiskt skavande. I diverse intressekonflikter skaver stora nationer med olika agendor mot varandra. Kultursidornas skavande är för det mesta på ett mer personligt plan. Det kan exempelvis heta att ”offerrollen skaver”.

Vad som menas är att offerrollen inte passar så bra ihop med en viss person. Och på nöjessidorna kan det heta att ”den sobert mogna housepopen skaver förvånansvärt lite”. Vad nu det kan betyda.

Även i amatörpoesin skaver det här och där upptäcker man efter lite googlande. Och apropå poesi. Om säg Karin Boye hade levt i dag – hur hade hon då uttryckt sig? Hade raden ”Javisst gör det ont när knoppar brister” blivit ”Javisst skaver det när knoppar brister”?

Det får vi naturligtvis aldrig veta. Det enda vi med säkerhet vet är att när ett visst ord blir populärt stoppas det in i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Det går slentrian i användningen och snart sagt allt börjar att skava. Man når den gräns där ordet bokstavligt talat ligger och skaver i texten. Ofta totalt malplacerat.

Att använda sig av skavande metaforer är särskilt svårt. Så här skrev någon när Nobelpriset i litteratur gick till Tomas Tranströmer: ”Något skaver när det går till ännu en vit man.”

Men då ska man veta att Tranströmer hör till de få som kan hantera skavande metaforer, som här i dikten ”Ansikte mot ansikte”: ” ... själen / skavde mot landskapet så som en båt / skaver mot bryggan …”

Mer läsning

Annons