Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

NA:s chefredaktör i närkontakt med vården: "Nej, det har inte brakat"

Artikel 23 av 128
Anders Nilssons krönikor
Visa alla artiklar

Den där vintersemestern avslutades inte som det var tänkt. Jag råkade ut för en skidolycka i backen och drabbades av ett komplicerat benbrott. Det är därför jag inte varit synlig i NA:s medier den senaste månaden. Men nu är jag tillbaka.

Annons

Med både krossat och brutet underben blev jag skjutsad till ett privatsjukhus i den lilla skidorten i Österrike. Den första frågan jag fick var inte om jag hade ont utan om jag hade pengar att betala undersökningen. Det är vid såna tillfällen man längtar hem till Sverige och vårt sjukvårdssystem. Och till Sverige kom jag. SOS international, som samordnar sjukresor åt försäkringsbolagen i Norden, såg till att jag kunde åka hem tidigare. Efter tretton timmar i två olika taxi och två flyg och med ett brutet ben i en plastvagga checkade jag in på akuten på Universitetssjukhuset i Linköping.

Nu hamnade jag på akuten sent en fredagskväll och fick bästa möjliga hjälp. Mycket patienter men det flöt på bra. Efter en timme var jag inlagd i väntan på operation. Sedan följde sex dygn där jag inte bara fick en bra inblick i den svenska sjukvården utan också fick chansen att prata med några av många medarbetare som gör ett fantastiskt jobb varje arbetspass.

Det mesta var bättre än jag föreställt mig. Eget stort rum, stor platt-tv, service dygnet runt och städning flera gånger om dagen. En meny där du får välja på många maträtter både till lunch och middag. Dessutom trevlig personal som hela tiden gjorde sitt yttersta. Med ihopskruvat ben lämnade jag sjukhuset med ett leende på läpparna.

Jag har inte haft så mycket kontakt med sjukvården genom åren. Jag har haft tur att få vara frisk och därför har min bild av sjukvården i Sverige varit den media förmedlat eller den som anhöriga och vänner berättat. De senaste åren har allt fler pratat om att vården brakat. Det har talats om överfulla väntsalar, otillräcklig personal och ett enda stort kaos. Jag såg inget av detta. Ingen personal jag pratade med gav heller en bild av en vård i förfall.

En annan sak som blev tydlig för mig är mångfalden inom vården. När jag talade med städpersonalen så var det uteslutande utrikesfödda. Det var samma sak med dem som skötte beställning och leverans av mat. På alla andra positioner mötte jag också olika nationaliteter vid sidan om den svenska personalen. Många som gnäller om att vården inte fungerar skyller på invandringen. Men verkligheten är den att det faktiskt är invandrare som till viss del bär upp den svenska sjukvården idag. Kanske något för vissa partier och mörka krafter på nätet att tänka på.

Jag är självklart medveten om att det är långa köer till vissa behandlingar och operationer. Jag vet också att det är svårt att rekrytera personal inte minst då många väljer att jobba utomlands eller i bemanningsbolag. Verksamheten är svår att få ihop inte minst på sommaren. Det är i mångt och mycket en lönefråga. Men trots dessa problem har vården absolut inte brakat.

Däremot är jag säker på att mitt ben har brakat.