Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

NA-tv: Boxaren som inte fick vinna

På lördag är det urpremiär för den nyskrivna musikalen Boxaren på Länsteatern i Örebro – och den som har sett Vredens Druvor och Lasse-Maja på samma teater kommer att känna igen sig.

Annons

Den här gången har upphovsmännen Alexander Öberg och Erik Norberg tagit sig an historien om Johann Trollmann.

Han var en tysk boxare som på grund av sin hudfärg inte fick vinna sina matcher för den tyska regimen på 30-talet.

– Vi har ett projekt, att försöka återerövra musikalbegreppet från privatteatrarna. En musikal behöver inte vara lättsam och glad, säger regissören Alexander Öberg,

Han och Erik Norberg letar i stället efter vad de kallar för ”starka historier”. Allra helst ska det vara berättelser om enskilda människor – men som ändå är universella på det ena eller det andra sättet.

Och när ensemblen på 18 personer – varav ett stort antal musiker från bland annat Musikhögskolan i Örebro – spelar upp en bit av pjäsen Boxaren, berättar de exakt en sådan historia, menar Erik Norberg.

– Det finns mycket starka band mellan det som hände på 30-talet och det som händer i vår tid, säger han när skådespelaren Linus Lindmans sång med refrängen ”Dom vill göra oss till främlingar, till djur – och vi jämställs med det lägsta kreatur” tonar ut i salongen och lämnar ett mäktigt tomrum efter sig.

Dessutom har den tyska berättelsen fått lokal prägel. För när ensemblen berättar den här historien, börjar historien med att kvinnorna på ”sinnesslöanstalten” Västra Mark – jo, man sa så på den tiden – får besök av Pionjärteatern med ingen mindre än Sven Wollter i spetsen. Men kvinnorna vill inte alls se deras tänkta pjäs ”Glada dagar” utan tvingar dem att i stället berätta den här mycket svartare historien. En lite trixig berättarform, som dessutom gör att nästan alla skådespelare har kvinnokläder.

– Föreställningen är ju som ett skört barn, allt kan gå åt helvete. Man är helt distanslös i det här arbetet, säger regissören Alexander Öberg och kliar sig hetsigt i pannan, strax under en keps med skärm i retrosnitt, som för att passa in i pjäsen den också.

Och egentligen är hans oro kanske inte så svårförståelig. För även om vi börjar vänja oss vid att kunna se helt nyskrivna musikaler på vår Länsteater, så är det mycket ovanligt på de svenska institutionsteatrarna.

– Just nu kommer jag inte på någon annan teater som vågar satsa på något helt nytt, säger Alexander Öberg när han har rotat runt i minnet av nyskrivna musikaler. Men vi kommer tillbaka hit till Örebro därför att det är en bra ensemble där alla kan sjunga. Och eftersom vi varit här flera gånger har alla tränat på att sjunga och blivit bättre och bättre, säger han.