Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”När det allra värsta händer – då behöver man någon”

– När det allra värsta som kan hända en förälder händer. När ens barn dör. Då behöver man någon. Det är därför vi nu startat en egen Örebrsosektion inom föreningen VSFB. Bokstäverna står för ”Vi som förlorat barn”.

Annons

Marianne Malm är ordförande i den nybildade Örebrosektionen, men egentligen är det inte alls så formellt som det låter. I grunden är hon en av alla de föräldrar som mist ett barn.

– Den 31 oktober 2008 omkom vår 19-årige son Rasmus i en arbetsplatsolycka. Han var vår yngste son, och det var som att plötsligt hamna i en bubbla – helt utanför allt det som varit.

”Vi måste prata mer om sorg.” Så lyder läsarnas eniga kommentar efter att NA under veckan skrivit om sorgen efter ett barn. Och prata, där har vi grunden i VSFB:s verksamhet.

– Tiden efter Rasmus begravning var hemsk, och jag minns hur jag tänkte: ”Det måste finnas nån mer? Nån som gått igenom samma sak?”. Så jag satte mig ner och började googla.

Rätt snabbt dök föreningen VSFB upp. ”Vi som förlorat barn”. Visserligen med huvudsäte i Göteborg, men Marianne och maken Sven Eriksson bestämde sig för att åka ner på en träff.

– Jag var livrädd. Visste inte vad vi skulle möta. Men det var som krypa in i en stor varm famn rent känslomässigt. Och där och då förstod jag. Det går att lära sig leva igen.

Marianne beskriver det som att lära sig gå på nytt.

– Efter att man mist ett barn blir ingenting någonsin som det varit igen. Det gäller att leta nya vägar, att tvinga sig att resa sig upp när man faller. VSFB har varit, och är fortfarande, min livlina.

Hon berättar om hur hon och Sven år 2010 kom i kontakt med ett annat föräldrapar som just förlorat sin son.

– Vi mötte en familj i tusen bitar, och mitt i allt insåg vi att vår närvaro var meningsfullt för de drabbade. För att vi visste precis hur de kände.

Det hela blev början på det som skulle leda fram till en Örebrosektion. Marianne och Sven anmälde sig till en utbildningshelg för att bli stödpersoner, och så småningom startade de en samtalsgrupp i Örebro tillsammans med Birgitta och Hans Engwall.

– Sedan dess träffas vi den första tisdagen varje månad, och numera håller vi till på Föreningarnas hus på Slottsgatan i Örebro. Runt femton stycken brukar vi vara.

Vilka är välkomna?

– Alla, oavsett hur lång eller kort tid som gått sedan man miste sitt barn. Det spelar heller ingen roll på vilket sätt ditt barn dog, eller hur gammalt det var. Så länge det finns föräldrar finns det barn.

Hon beskriver kvällarna som det enda stället där man fullt ut kan prata om sitt barn utan att det blir tyst och pinsamt.

– Just den där biten tror jag bygger på ett missförstånd hos människor. Jag VILL ju prata om Rasmus. Det värsta har redan hänt. Det kan inte bli värre. Inom VSFB kan vi dela allt. Det är nästan obeskrivbart vilket stöd vi har i varann.

Föreningen VSFB – Vi som förlorat barn

Bakgrund: Startades 1993i Göteborg av bland annat Jutta Kjaerbeck, pensionerad specialistsjuksköterska, men också fembarnsmamma som själv förlorat två barn.

Örebrosektionen: Startades i juni 2015, med Marianne Malm som ordförande.

Antal medlemmar i landet: Omkring 1 500.

Samtalsgrupp: Den första tisdagen varje månad klockan 17.30–20 på Skolgatan 13 i Örebro. Marianne berättar: ”Man kan komma spontant eller föranmäla, vi finns där. Vi pratar om det värsta som kan inträffa en förälder, men vi har också väldigt roligt tillsammans. Sorg, glädje, tårar. Allt är tillåtet.”

Mer i höst: Onsdagen den 21 september anordnas en gravdekorationskväll. På Allhelgonadagen den 1 november klockan 13 blir det minnesstund med ljus-tändning i Längbro kyrka.

Mer information: På webbsidan vsfb.se. VSFB finns även på Facebook som sluten samtalsgrupp. Där finns även en grupp för syskon.

Kontakt: [email protected]