Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När livet är satt på vänteläge - NA träffade Rana och hennes familj från Syrien

Flyktingkatastrofen i Europa, med en strid ström av flyende människor i gummibåtar över Medelhavet, blev en väckarklocka. Tillsammans med Svenska kyrkan drog Nerikes Allehanda för ett år sedan igång kampanjen ”Vi bryr oss”, med syfte att samla in pengar som hjälp till de behövande. Många av familjerna som tvingats fly sitt hemland kommer från Syrien. Förra året träffade NA Rana Dabit och hennes familj. Nu har vi träffat familjen igen.

En kylslagen korridor, ett trapphus där barnen leker. Ett rum, en säng, ett köksbord och några enkla pinnstolar. Livet som asylsökande handlar mycket om tristess och väntan. NA var med en dag i Rana Dabit och hennes familjs liv på flyktingförläggningen Gärdshyttan utanför Askersund.

NA har träffat Rana från Syrien tidigare. Fotografen Sofie Isakssonoch jag mötte henne första gången när hon kommit till Sverige i augusti förra året. Då hade Rana och hennes familj precis klivit av bussen från Malmö och placerats på det alldeles nyöppnade asylboendet Nya Nyhyttan utanför Nora. Nu träffar videm igen.

Läs även: Så många kommer nu till Sverige

Rana och hennes man Moataz och deras två barn, Zahraa, sex år, och lille Hamza, två månader, bor sedan i januari istället på asylboendetGärdshyttan i Askersunds kommun. Rana ville flytta, tyckte att rummen på Nyhyttan var väldigt små, det skulle bli mer praktiskt på Gärdshyttan. Men asylboendetär slitet och omysigt. Det är inte Rana som klagar. Det är istället vi, som inte lever i den miljön, som har svårt att förlika oss med hur ogästvänligtboendet är. Det finns inga samlingsutrymmen förutom en ödslig matsal. Där kan man äta och dit kommer också Studiefrämjandet några gånger i veckan för att ha svenskundervisning. Annars finns det ingenstans att sitta. Inga soffor, inget rum för barnen där de kan leka. Toaletter och duschar är gemensamma. Män ochkvinnor får dela. Alla får ta med sin egen toapappersrulle och tvål. En sönderslagenspegel får vara trasig länge. De flesta barnfamiljer håller sig på sina rum.Det är bara några yngre, ensamstående män som väljer att äta i den gemsamma matsalen. De andra hämtar matlådor som de tar med upp.

Rana, Moataz och barnen bor i ett rum där det precis får plats sängar och ett litet köksbord. Det är ombonat och ganska varmt. Rana visarpå värmeelementet de fått låna, det vanliga elementet fungerar inte alltid. Men Rana är noga med att det inte är några problem. Hon säger istället att hon ärtacksam. De klarar sig. Det materiella är inte viktigt. Men väntan, den tär på henne. Hon visar i mobilen där Migrationsverkets sajt är nedladdad och flitigt använd. Varje morgon tittar de om de fått något nytt besked. ”I väntan på beslut” står det där de kan följa sitt ärende, så hardet varit nu i mer än ett år. Det är först när de får sitt uppehållstillståndsom de kan flytta vidare, till vilken stad i Sverige som helst, bara de får etteget hem och kan börja läsa på SFI och förhoppningsvis få ett jobb.

Vad gör ni på dagarna?

– Vi vaknar, dricker kaffe, spelar spel på mobilen.

Moataz skrattar lite och ryckerpå axlarna, men berättar också om att sommaren har varit fin och att han har fiskat nästan varje dag. En vecka fick han också hjälpa till och måla på Gärdshyttan. Det var skönt att ha något att göra. Han, som är utbildad elektriker, är van att jobba och det är arbeta han vill göra. Han har svårt för att vara sysslolös.

Rana, som var lärare på lågstadiet hemma i Aleppo i Syrien, får dagen att gå genom att ta hand om Hamza. Zahraa går i förskoleklass i Hammar och kommer hem vid tvåtiden på eftermiddagen.

– Annars gör vi inget, säger Rana och ser plötsligt väldigt uppgiven ut.

De förklarar att livet är som satt i vänteläge. Dessutom är det svårt att inte oroa sig för de som är kvar i Syrien. Moataz har en moster i Aleppo, Rana flera väninnor. Moataz kan inte slita sig från nyhetssändningarna. För Rana är det tvärtom. Sedan Hamza föddes kan hon inte längre se bilderna på förödelsen och skadade barn.

– Jag kan inte. Jag bara gråter, säger hon.

Att människor fortfarande kan bo i det krigshärjade landet är svårt att förstå. Rana berättar om en väninna vars dotterhar slutat prata. Barnen blir traumatiserade. Att gränserna stängs och det blir allt svårare att ta sig ut ur Syrien och vidare till Europa tycker Rana och Moataz är hemskt.

– Folk kan inte längre ta sig till Turkiet ellerLibanon, det är fruktansvärt. De blir som fångade i landet och nu harregeringen också börjat med kemisk krigsföring, säger Rana och skakar på huvudet.

Rana och Moataz tog sig ut ur Syrien i tid.De bodde i en lägenhet mitt i mångmiljonstaden Aleppo och stannade fram till 2013. De flesta grannar hade redan lämnat huset när en bomb slog ner i fastigheten bredvid och alla fönster i deras byggnad slogs ut.

"Vi såg ju på tv om Irakkriget men vi trodde aldrig det kunde hända oss själva."

– När jag växte upp i Syrien trodde jag aldrig attnågot sådant här kunde hända oss, berättar Rana. Vi såg ju på tv om Irakkriget men vi trodde aldrig det kunde hända oss själva.

Samma dag som bomben slog ner i huset bredvid lämnade Rana och familjen Syrien. De hann bara ta med sig det nödvändigaste och tog sig till Turkiet. Veckan efter slog en ny bomb ner, dennagång jämnades deras hus med marken. Rana och Moataz stannade två år i Turkiet. Där gick alla deras besparingar åt. Någon hjälp från myndigheterna fick inte de syriska flyktingarna då, utan de måste klara sig själva. Till slut blevsituationen ohållbar. Zahraa skulle inte få gå i skolan och Moataz jobbade 16 timmar om dygnet för en lön som inte gick att leva på. De bestämde sig för att fly till Sverige. Två veckor tog resan, från Turkiet, över Medelhavet, till Grekland, genom Makedonien, Serbien, Tyskland och så till slut Sverige och Malmö. Resan gjorde de till fots, med buss och tåg.

– Vi hade kollat upp vilket land som kunde ta emotoss och Sverige verkade bäst, säger Rana, speciellt verkar det vara ett land som är väldigt bra för barn.

Annars var Sverige mest ett land långt borta.

– Fast jag visste att ni har en kung och drottning, att dagarna är långa på sommaren och korta på vintern, att det ärsnö stora delar av året och att människor är blonda, säger Rana och ler lite. Och så visste jag sedan tidigare att ni har bra skolor och bra universitet.

Klockan närmar sig två och det är dags för Zahraa att komma hem med skolbussen. Ungefär samtidigt hämtar föräldrarna sina matlådor i köket på Gärdshyttan och Zahraa äter mellanmål samtidigt med dem. Zahraa berättar att hon haft gymnastik i dag. Hon visar på golvet vilka övningar hon fått göra. Honhar också lånat en bok på biblioteket och hon visar den stolt för oss.

Lille Hamza, som sovit i sin korg, behöver ammas. Det blir eftermiddag och snart kväll igen. Nästa morgon kommer Rana och Moataz att som vanligt att kolla Migrationsverkets sajt. Det är det första de gör. Kanske har de fått ett besked. Kanske får de vänta ytterligare en tid. För många kan det bli flera år på flyktingförläggningen.

– Om jag måste stanna här ytterligare ett år? Nej,jag vill inte tänka på det. Några månader till klarar jag, men inte mer, säger Rana allvarligt.

Bakgrund

NA har vid två tidigare tillfällen träffat och skrivit om Rana Dabit och hennes familj. Första gången var i augusti 2015 när Rana tillsammans med sin man Moataz Amino och deras dotter Zahraa hade kommit till Sverige och Nyhyttan utanför Nora. Andra gången var i december samma år. Tillsammans med Rana och Moataz flydde också Moataz mamma, pappa och lillasyster från Syrien till Sverige. De bor i dag kvar på asylboendet i Nyhyttan, men Rana och Moataz har flyttat till Gärdshyttan.

Läs mer:

Krönika: Jag undrar hur Safaa har det nu

Svenska kyrkan hjälper flyktingar genom språkkaféer och insamlingar

Allt färre söker asyl i Sverige