Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nej, det var ingen lugn söndagskväll

Annons

Folkfest, kallas det visst. Hundratals fotbollssupportrar som super sig fulla på stans barer, kissar i trappuppgångar, muckar gräl med varandra och i samlad trupp marscherar över gator och torg och skriker könsord. ”En lugnare kväll än förväntat”, beskrev Annika Laestadius, lokalpolisområdeschef för Örebropolisen söndagskvällen, efter ÖSK:s nederlag mot Djurgården på Behrn Arena. Kanske är det i just de här ”förväntningarna” som normaliseringen utmärker sig – vår acceptans inför sambandsförhållandet mellan fotboll, alkohol och våld.

Låt oss börja med att konstatera det som aldrig torde behöva konstateras i en demokrati och rättsstat som Sverige: Det finns inget lugnt i en situation där en grupp människor tar en hel stad i besittning och skapar social oro hos allmänheten. Det går inte att säga att läget ur en polisiär vinkel är under kontroll när en fotograf i tjänst precis blivit överfallen av fotbollssupportrar på öppen gata.

Med det sagt: Det är lätt att som icke-fotbollsfrälst reagera på rubrikerna med affekt och skylla situationen i söndags (och alla andra fotbollssöndagar) på Polisens misslyckanden.

I själva verket finns det sedan många år ett omfattande samarbete mellan myndigheter, idrotts- och supporterklubbar för att komma till rätta med den destruktiva supporterkulturen. Den nationella strategin som löper fram till 2017 har bland annat bidragit till en skärpning av tiden för avstängningar, upprättande av register över dem som har tillträdesförbud (även om få klubbar utnyttjar det) och ett lagförslag om maskeringsförbud som är under beredning i Regeringskansliet. Problemet är inte politikernas eller ens Polisens engagemang. Motståndet kommer från annat håll.

I en rapport, beställd av regeringen, lyfter den nationella samordnaren för den svenska supportkulturen, länsbon Agneta Blom (S) , fram utvecklingen för arbetet med att skapa en positiv supporterkultur, fri från våld och brottslighet.. Där framgår att både hockey- och bandyförbundet verkar ta arbetet på och kring läktarna på största allvar. Där är den nationella strategin implementerad och förankrad, både på lokal och nationell nivå. Detsamma kan inte sägas om Svenska Fotbollförbundet (SvFF) och Svensk Elitfotboll (SEF).

Herrfotbollen som står för den största samhällspåverkan som ordningsstörningar, våld och brott i idrottssamanhang, representeras av företrädare som i en egen rapport konstaterar att ”den nationella strategin inte kunnat prioriteras”.

Blom påpekar att ”Enligt Polisens uppfattning är det svårt att åstadkomma resultat när fotbollens organisationer inte arbetar framåt i samma takt som andra parter”. SvFF och SEF har bland annat reserverat sig mot handlingsplanen för att motverka pyroteknik. De har också bland annat vägrat att ställa sig bakom en gemensam lägesbild, som skulle kunna förenkla samordningen av arbetet.

Att möta kravallutrustad polis varje gång du besöker Behrn Arena är inte en enskild lösning på våldet som omger fotbollen. Attityderna för sporten och supportkulturen måste förändras inifrån och med genuin vilja. Det blir inte tydligare än när en DIF-spelare blir intervjuad efter matchen mot ÖSK. Det önskvärda vore att fördöma våldet från en av sitt lags supporters som precis riktats mot en fotograf. Men istället väljer han att hylla fansen.