Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika:

/

Annons

Fröken läste om dumma människor (USA/Sovjets ledare) som samlade på vapen och gillade krig. Jag ritade gevär med blommor i pipmynningen och skrev "fred" med snirkliga bokstäver.

Sedan gick jag hem och slogs med brorsan och grannbarnen.

För mina barn har jag läst böcker om jättefarliga bilar och att man ska titta rakt fram när man cyklar. Att man nästan alltid ska bära hjälm utom när man klättrar i lekställningar för då kan man strypas och dö.

Mina döttrar är halvvuxna nu och håller inte alltid i styret när det cyklar mitt i vägen och de vägrar hjälm.

Om man blev vad man läste skulle mina generationskamrater och jag infört planekonomi, skrotat alla vapen och aldrig skräpat ned. Det skulle inte finnas hungriga barn i Afrika och ingen pappa skulle kallat det för att "hjälpa till" när han diskade ur kastrullen eller nattade barn.

Nyligen kom Kalle Linds utmärkta Proggiga barnböcker som är en kärleksfull djupdykning i 70-talets socialrealistiska barnlitteratur. Lind utkräver ingen kollektiv hämnd för en traumatiserad Staffan Westerberg- generation, i stället bläddrar han nyfiken bland barnböcker om revolutioner, kapitalism och samlag.

Allt var nu inte jättebra med 70-talslitteraturens helt öppna försök till ideologisk indoktrinering. Och jag hade gärna varit utan vissa bilder som klistrat sig fast av födande kvinnor och påhejande män, men det fanns mycket som är lätt att sympatisera med. Det jag gillar mest är ambitionen att ta barns verklighet och frågor på allvar. Barn tilltalades som funderande och självständiga individer som inte var för små för att tycka till om världsfreden, fattigdom och pengafördelning.

Självklart fanns det nyanser i utgivningen och reaktioner mot diskbänksrealismen i barnlitteraturen även under 70-talet, liksom det idag inte bara finns en riktning. Men var generation har ändå sina tydliga strömningar.

90- och 00-talets barn ska skyddas till varje pris. Förlagen ligger steget före för att inte anklagas för att sprida farligheter. När Eva Lindströms Alf ska ut på vattenlek flaggar man med en flytväst redan på titelsidan för att inte föräldrarna ska sätta i halsen.

I våras vittnade barnboksförfattare om att svordomar, öl och cigaretter stryks ur deras manus av nymoraliska redaktörer.

"Numera är det väl knappt så att man kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig", suckade Ulf Stark.

Det kanske är så att man i stället för att bli det man läser, reagerar genom att göra tvärt emot. Vi kanske inte skulle ha så många jagfokuserade, nykonservativa eller marknadsliberaler om barnlitteraturen sett annorlunda ut på 70-talet?

Vi 60- och 70-talister kanske har fostrat en generation av adrenalinjunkies som lever för att utmana varje fara? Min förhoppning är att det går över.

Jag har i alla fall slutat slåss och kanske kommer mina barn bära hjälm när de blir vuxna.

Mer läsning

Annons