Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åke Wredén: Statsministern i en blocköverskridande regering behöver inte vara partiledare

Valet kommer inte att ge riksdagsmajoritet för en den hårda högerns regering, med politikens kärna i gränssnittet mellan anti-Reinfeldt-M, SD samt KD.

Annons
Valet ger utrymme för en regeringspolitik i gränssnittet mellan liberalism,  socialdemokrati och Reinfeldtkonservatism, skriver Åke Wredén. På bilden: Fredrik Reinfeldt (M), Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (L).

Valet kan inte heller väntas ge riksdagsmajoritet för en regering där politikens kärna flyttas till vänstersocialism, i gränssnittet mellan S, V och MP.

Resultatet är en plats i översta toppskiktet i så skilda frågor som högsta sysselsättningsgrad, sjukvårdens resultat för hälsan samt klimatskadliga nettoutsläpp utsläpp i förhållande till produktion i industriländer.

Men även vid mandatvinster för flygelpartier kommer valet faktiskt att ge parlamentariskt underlag för en regeringspolitik i gränssnittet mellan liberalism, socialdemokrati och Reinfeldtkonservatism.

Det var så Sverige övervann inflations-, arbetslöshets-, struktur- och budgetkriser. Resultatet är en plats i översta toppskiktet i så skilda frågor som högsta sysselsättningsgrad, sjukvårdens resultat för hälsan samt klimatskadliga nettoutsläpp utsläpp i förhållande till produktion i industriländer.

För en regering över tidigare blockgräns finns flera möjligheter. De kan bli olika inte minst beroende på om det är konservatism eller liberalism som socialdemokrater främst lierar sig med.

Vanetänkandet begränsar dessvärre sinnet och dess budskap är att en regering måste vara en renodlad partikoalition, ha en statsminister som också är sittande ordförande i ett av de största partierna, och därtill ha ett, säger ett, parti som dominerande. Det sistnämnda strider mot själva grunden för ett samförstånd som ska överbrygga de motsättningar som är i vägen för att större frågor ska kunna lösas. En aktiv politik som ska stärka demokratin mot hotande ytterligheter behöver bygga på konstruktiv kompromiss, inte underkastelse.

Det finns en ganska lång lista på sådant som skulle behöva hanteras med brett parlamentariskt underlag. Klimat givetvis. Men även skattepolitik som dels kan göra det mer lönande att arbeta...

Det kräver tid att resonera sig fram till en sådan regeringsbildning. Det handlar då mycket om att skapa nytt handlingsutrymme genom att med breda grepp och kompromiss avveckla eller dämpa konfliktfrågor som blivit laddade, antingen fördelningspolitiskt eller genom såriga konflikter mellan arbetsmarknadens parter. Sådant kräver en vilja att förstå andras smärtpunkter och inse hur ett samhälle mår bra av social kompromiss.

Det ger möjlighet att flytta politikens fokus till nya frågor. Det finns en ganska lång lista på sådant som skulle behöva hanteras med brett parlamentariskt underlag. Klimat givetvis. Men även skattepolitik som dels kan göra det mer lönande att arbeta, dels minska sårbarheten för finanskriser, dels hålla uppe skatteintäkterna. Det kostar när sjukliga äldre blir fler, likaså kostar det att återupprätta militärt försvar och stärka annan säkerhet mot fientliga makter.

Talmannen har stort handlingsutrymme, och kan i åtskilliga lägen verka för att det ges tid att ingående diskutera både sakfrågor och olika möjligheter att hantera regeringsbasen. Kanske handlar det då först om en regering som, för ett antal månader, genom kompromissinriktad verksamhet och utredningsdirektiv ger diskussionsutrymme inför en bredare regering som kan fungera under återstoden av mandatperioden.

Att statsministern inte är partiledare prövades till exempel med framgång i Harri Holkeris breda fyrpartikoalition 1987-91.

Tänkvärt är hur man i Holland, efter det senaste komplicerade valresultatet, klarade att i god anda och med lugn och eftertanke, pröva två alternativa flerpartilösningar och finna att en av dessa hade bäst förutsättningar.

Historiskt kan även Finlands sätt att hantera en rad komplicerade lägen, med starka motsättningar och hot från extremistpartier, ge en del uppslag.

Att statsministern inte är partiledare prövades till exempel med framgång i Harri Holkeris breda fyrpartikoalition 1987-91. Mycket kan bli lättare om brett respekterade personer som inte för tillfället är partiledare tas med i ekvationen.

En sådan borgerlig regering före kriget stödde sig dessutom i praktiken i hög grad på Socialdemokraterna.

Att två större partier har en betrodd person från ett mindre parti som statsminister och jämkande ordförande har förekommit. Likaså har vissa regeringar haft en i mandat till synes ganska svag bas, men i realiteten varit starkare. De har haft fackministrar hämtade från partier utanför regeringen. En sådan borgerlig regering före kriget stödde sig dessutom i praktiken i hög grad på Socialdemokraterna. Det mesta av sådan finländsk parlamentarisk kreativitet är nog inget att diskutera i första hand. Men det behöver inses att det finns fler sätt att med framgång bilda regering och få saker uträttade än vad de vanetänkande och de blockfixerade vill medge.

I dessa Putin- och Trumptider är det ett farligt riskbeteende.

Ännu viktigare att inse är att de som hårdnackat vägrar att söka kompromiss över blockgränsen ofelbart driver politiken mot att ytterflyglar får inflytande. I dessa Putin- och Trumptider är det ett farligt riskbeteende. De som känner ansvar inom näringsliv och fack borde inte tillåta att deras påtryckningsresurser missbrukas för att låsa fast vårt land i just sådant riskbeteende.

Åke Wredén

Mångårig ledarskribent i Nerikes Allehanda (1986-2001) och Eskilstuna-Kuriren

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons