Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alltid fokus på det värsta

Annons
Journalistiskt problem. Ett genomgående problem i det offentliga samtalet är att journalistikens egen riskgestaltning inte blir belyst och debatterad, skriver Stig Arne Nohrstedt, professor i medie- och kommunikationsvetenskap. Arkivbild: Linus Meyer

Det finns en utbredd uppfattning bland medieforskare att medierna sällan lyckas föra genomtänkta diskussioner kring journalistikens roll i demokratin. Två aktuella debatter som båda handlar om riskrapportering illustrerar problemet: svininfluensavaccineringen och högerpopulismens ställning i den mediala offentligheten. Genom att de är så olika visar de två fallen på journalistikens skiftande sätt att hantera risker beroende på om den enbart ser sig som förmedlare av riskinformationen eller själv är inblandad och ifrågasatt.

Mediernas logik leder till att varje ämne och händelse tas upp var för sig, vilket hindrar mer generell kunskap och insikt. Låt mig peka på några grundläggande aspekter av hur journalistiken brister som forum för det demokratiska offentliga samtalet. Mina reflektioner utgår från en teoriskiss om hur journalistiken medverkar till framväxten av ett hotsamhälle i en nyutkommen antologi (Nohrstedt (ed.) Communicating Risks – Towards the Threat-Society?, Nordicom 2011).

Den mediterade debatten om den katastrofala massvaccineringen mot svininfluensa känneteckens på det hela taget av tystnad beträffande journalistikens roll i sammanhanget. Medan ansvariga myndigheters ovilja att träda fram och ta sitt ansvar för misstaget att uppmana befolkningen till att låta sig vaccineras av ett preparat som uppenbarligen inte var färdigtestat har lyfts fram och kritiserats i medierna, har det varit föga uppmärksamhet på den hysteri som journalistiken skapade med rubriker som ”Dödssmittan landade i natt” och ”Smittan sprider sig – 300 000 drabbade”. Exemplen är från Aftonbladet men kunde lika gärna hämtats från vilken dagstidning eller nyhetsprogram som helst – med Svenska Dagbladet som ett undantag. Bakom detta sensationsskapande ligger inte bara kommersiella skäl utan också en för journalistiken notorisk svaghet i förmedlingen av riskkommunikation. Nämligen att man i praktiken enbart fokusera på de värsta tänkbara konsekvenserna – utan hänsyn till de sannolikhetsbedömningar som alltid utgör en faktor i vetenskapliga riskbedömningar. Här skulle redaktionerna över lag behöva föra en seriös diskussion om hur man hanterar sitt etiska ansvar. Det håller inte längre att förtiga journalistikens egen betydelse för vaccineringskatastrofen.

I mediedebatten om högerpopulismen efter Maria Svelands artikel på DN Kultur den 8 februari, liksom i rapporteringen efter Breiviks massmord och terrordåd i Norge, är det slående att journalistiken kommer till korta när det gäller att på allvar diskutera sin egen roll i samband med spridande av hatpropaganda och islamofobi. På redaktionerna förefaller man knappast ha reflekterat över att terrorism och massmord av det slag vi sett exempel på i USA 11 september 2001 samt i Oslo och Utøya 22 juli 2011 har som främsta syfte att få mediernas uppmärksamhet, det vill säga att utnyttja journalister och medier för att sprida sin propaganda. Det är ju faktiskt så att till exempel Breivik i sitt så kallade manifest själv förklarar att detta var hans syfte. Han är alltså knappast allmänt blodtörstig eller styrd av inre röster när han bestämmer sig för att mörda så många av Arbeiderpartiets ungdomar som möjligt. Mördandet är medlet för att få genomslag i medierna! Men vad gör journalister av detta i sin självreflektion? Erik Helmerson, ledarskribent i Dagens Nyheter, bemöter Svelands artikel genom att se en parallell mellan å ena sidan hennes upplevelse av ett deprimerande hopplöst och iskallt politisk klimat, och å andra sidan de ”Brommamoderater” han växte upp med på 80-talet. De såg Socialdemokraternas politiska dominans som förebud om en hotande revolution och framkallade hos dem en liknande depression som den Sveland upplever i dag, enligt Helmerson: ”De tyckte att det kändes så hopplöst och iskallt just då.”

Jag menar att Helmerson grovt förringar skillnaderna mellan nu och då, framför allt att det som Sveland fruktar är konsekvenserna av en hatisk identitetspolitik som får breda ut sig i medierna och den politiska debatten, en politik som utpekar vissa grupper och människor som en fara för samhället. Vad man än kan säga om moderaterna på 80-talet och det utbredda Palmehatet, så inte var det vad man i den internationella forskningen på området kallar ”otherism”, det vill säga en retorik som utpekar en viss etnisk grupp som roten till allt ont. Detta var däremot som bekant kännemärke för nazismen.

Som jag ser det finns det några inslag i den journalistiska professionens självförståelse som gör att den har svårt att värja sig från den högerpopulistiska retoriken och därför behöver diskuteras – på redaktionerna och offentligt. För det första finns det rätt omfattande forskning som visar att medierna har en benägenhet att måla ut ”främlingar”, till exempel flyktingar, som en risk – det påstås eller antyds att de skulle föra med sig kriminalitet, sjukdomar och socialt avvikande beteenden och därigenom utgöra en fara för sammanhållningen i samhället. Detta uttryck för ”otherism” sammanhänger här med tendensen att fokusera på det värsta tänkbara scenariot.

För det andra har journalistiken svårt att värja sig

mot beskyllningar för politisk korrekthet och att ”lägga locket på”, vilka ständigt används av Sverigedemokrater och andra högerpopulister. Det ligger i journalistikens demokratiska uppdrag att kritiskt granska statsmakten och om redaktionerna anklagas för självcensur av rädsla för att stöta sig med makthavarna väjer man alltför ofta undan och blir defensiva. När SD-företrädare till exempel hävdar att det är de som diskrimineras genom att politiker från andra partier isolerar dem i riksdagen eller när de i debatten sammankopplas åsiktsmässigt med Breiviks verklighetsbild har journalister i våra vanliga medier alltför ofta saknat förmågan att se igenom denna retoriks strategi att vända på begreppen. Man förmår helt enkelt inte att skilja mellan en identitetspolitisk diskriminering – som SD driver – och ett politiskt avståndstagande mot denna politiks innehåll. Allt blir diskriminering och därmed har högerpopulismen flyttat fram sina positioner.

De två fallen jag tagit upp är visserligen artskilda och handlar om olika riskbedömningar. Men ser man det i anslutning till frågan om hur journalistiken kommunicerar risker finns ett genomgående problem i det offentliga samtalet. Konsekvenserna av hur riskerna gestaltas och hanteras i de traditionella medierna blir inte belysta och debatterade. Allmänheten får söka sig till andra medier när ”gammelmedierna” inte lever upp till de krav som ställs på dem i demokratin.

Stig Arne NohrstedtProfessor i medie- och kommunikationsvetenskapÖrebro universitet

Gästprofessor i journalistik vid Linnéuniversitetet

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons