Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är svenskarna ett gäng mesar eller står vi för humanism?

Ungefär 15 procent av befolkningen ondgör sig över det faktum att Sverige som nation öppnar sina dörrar för flyktingar utsatta för ofantligt lidande.

Annons

Samtidigt som Arbetsförmedlingen härom veckan beräknat att invandringen, med nuvarande sammansättning med avseende på utbildningsgrad, behöver uppgå till minst 65 000 nya svenskar per år.

År 2030 behöver 500 000 nybakade anställningsbara stå till arbetsmarknadens förfogande om de 22 000 av äppelsvenskarna som årligen lämnar arbetsmarknaden ska ersättas.

Att de behöver ersättas innebär rent konkret att vårdens nattpatruller ska fortsätta att rulla och att folk inte ska dö i brist på omvårdnad.

Sjukvårdsapparaten ska kunna även fortsättningsvis ge den omvårdnad som i ett internationellt perspektiv är den mest omfattande, sett ur perspektivet hur många som får tillgång till den, i tid och till relativt sett låg samhällsekonomisk kostnad.

Där är vi svenskar oerhört och väldigt bortskämda, även om det inte alltid känns så i telefonkön. Hur bortskämda vi är för vård till låg kostnad har vi inte insett.

För att välfärd med nuvarande utbud och till låg individuell kostnad, liksom nationalekonomisk dito, även fortsättningsvis ska gälla kräver just tillskott av ny arbetskraft på grund av kommande pensionsavgångar.

Att då öppna gräddfil för välutbildade personer ur ett av arabvärldens bästa utbildningssystem (Syrien) för inträde till svensk arbetsmarknad kan inte vara fel. Det tragiska är väl att landet i fråga dräneras på resurserna i motsvarande grad, till förfång för dess befolkning.

Att Sverige över en tioårsperiod förväntas ta emot cirka 650 000 flyktingar ställer hårda krav på mottagning, skolsystem och bostadsförsörjning.

Betänk det faktum att när Stalin tömde Karelen på närmare 400 000 av finsk etnisk börd inom loppet av några dagar, till ett folk som på den tiden uppgick till kanske tre miljoner (det finska) så blev uppoffringarna stora.

Alla som hade ett rum fick inkvartera främlingar för att få ekvationen att gå ihop.

Det gjorde man för folk ur samma språkgrupp och det fanns utan tvekan en god portion nationell sammanhållning/stolthet i operationen.

Men nog ska väl Sverige; mer än 50 år senare och med det som skett av organisationsutveckling och administration under en tioårsperiod kunna härbärgera ungefär minst motsvarande mängd som den finska nationen åstadkom under några veckor?

Folk är folk oavsett nationstillhörighet, och i en internationaliserad värld där språkbarriärerna snabbt suddas ut gör oss mer gemensamma – en erfarenhet som många gjort vid turistresor. Alltfler tar sig glädjen att finna ett språk extra till det man är ammad till.

Så vad är problemet?

Ställer mig frågan om den nation som jag älskar (och tjänat i över 30 år, Sverige), är ett gäng mesar, vilket alltför ofta på senare tid bevisats i landskamperna i hockey mot Finland eller står vi upp som ett folk för solidaritet och humanism?

Upp till bevis!

Internationell solidaritet - Arbetarklassens kampenhet!

Antti Ahtiainen

Finne, Socialdemokrat

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons