Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är nu eleverna får betala för 20 års bristande underhåll

Annons

Jag har precis satt mig vid skrivbordet i ett klassrum på Karolinska skolan. Samhällskunskapslektionen har hållit på i 35 minuter och anledningen till att jag inte snubblat in i tid (min frustration innebär en negativ effekt på mitt balanssinne) är att jag alldeles nyss ställt några av de frågor som grott under natten inför informationsmötet i skolans bollhall fredagen den 7 januari.

Närvarade var uppskattningsvis 300 piltar, ett antal uppgivna lärare, programrektorer, gymnasieenhetschef, fastighetsägare och kommunpol ... Nej, föga förvånande var ingen av de politiker som har ett betydande ansvar i det beslut som nu innebär att Karros piltar i höst delar korridorer med sina antagonister på Risbergska närvarande. Att stå i den nyrustade gymnastiksalen kändes inget annat än parodiskt, när vi under informationsmötet får veta att samma byggnad står på randen av en kollaps.

Det är med försiktiga steg jag går ut från huset. Risken att golvet ska rämna på samma sätt som flera hundra piltars tillvaro gjort under det senaste dygnet, känns påfallande stor. Jag är tacksam över att piltar under de senaste 20 årens försummade underhåll sluppit känna samma sorg och osäkerhet som jag delar med alla elever på Karro i dag. Vattenledning för vattenledning har lappats ihop när de sprungit läck. I dagsläget är det enligt fastighetsägaren den flagnande färgen som håller kvar vattnet i ledningarna.

Fram till nu har skolan placerats sist på den politiska dagordningen. Det akuta behovet av en renovering på Karolinska skolan är något som under årens lopp avvisas utan vidare genom att politiker i ett styrelserum rätar på sig, dricker upp det sista kaffet i muggen och med flackande blickar hoppas att deras kollektiva ointresse framkallar ett påskyndat avslut av mötet. Det är nu elever och personal på Karro får betala priset för 20 år av knakande ryggar, slukande av kaffe och framför allt passivitet.

Förlåt. Jag ber om ursäkt för en fatal felformulering. Ännu en gång har eleverna prioriterats sist av alla. Den sorg vi i dag känner beror på att vi är förda bakom ljuset i och med gårdagens beslut. Vi elever har blivit försäkrade om att vi från och med nu, enligt min erfarenhet för allra första gången, ska få vara involverade i processen rörande föreningsverksamhet och undervisning inför nästa läsår på Risbergska som kommer pågå under våren. Om det löftet är taget ur luften eller inte kan bara historien utvisa. Min intuition säger mig dock att sörplande av kallt kaffe kommer sätta käppar i hjulet för elevernas vilja och synpunkter, som så många gånger förr.

Byråkratin hamnar i situationer som den här lätt i rampljuset, men det är elevernas och lärarnas situation, inte bara strukturmässigt utan också känslomässigt, som i varje diskussion bör sättas i första rummet.

Jag tar studenten om tre månader, men det är med en bitter smak av avloppsvatten och fuktigt spån i munnen som jag tar mig an min sista tid på det läroverk som format mig till den jag är i dag. De tvåor som jag hoppats skulle se oss springa ut som en motivation för deras sista år, kommer i stället inse att de efter kommande år springer ut från en skola de inte tillbringat en minut på under sitt sista läsår. Det är dessa elever som jag känner mest för i den här situationen; det är de som ska vara huvudpersonerna, inte människor som de senaste 20 åren flytt som avlöningar från allt vad ansvar heter.

NAC11, Karolinska läroverket

Örebro

Jonathan Wiberg

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons