Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En flytt riskerar att miljö och kompetens går förlorad

Annons
Manifestation för Kattungens förskola. För en vecka sedan hölls en demonstration mot den planerade flytten av Kattungens förskola från Birgittaskolan till Klockarängens förskola i Lillån. Men politikernas beslut ligger fast.

Jag är mor till tre barn varav två är döva. För 25 år sedan flyttade vi till Örebro, framtiden för teckenspråkiga döva, där både kommunen och staten tog ett gemensamt ansvar för denna minoritetsgrupp. Min yngste fick börja på den alldeles nya förskolan Kattungen och min äldsta fick plats på fritids. Lyckan var total! Barnen möttes på sitt eget språk och det fanns inte en enda som tittade till lite extra på grund av hur de använde rösten eller språket.

På skolgården möttes de av vuxna och barn i olika åldrar som alla inneslöts i gemenskapen. Det blev en ”vanlig” miljö där de fick utvecklas precis som hörande barn. Med det menar jag att de fick uppleva glädje, lek, rivalitet, oenighet allt som behövs för att mogna som människor. För att utvecklas behöver man utsättas och lära sig att möta alla situationer i livet och om det får ske i en miljö där språk och dövkompetens finns ges de rätta förutsättningarna.

En flytt av förskolan innebär att minoritetsgruppen återigen riskerar att inte få sina behov tillgodosedda. Majoritetens behov blir dominerande på de svagas bekostnad. Vad är då dövkompetens och dövkultur undrar ju många. Alla lever ju i Sverige och tar del av den kultur och samhället vi lever i. Grunden för att skapa en kultur är det gemensamma språket. Att dela liv på ett minoritetsspråk där majoritetens fascination över teckenspråket blir det centrala, att hela tiden behöva förklara hur det fungerar och då få respons som hur vackert, spännande och uttrycksfullt tecken-språket är. Visst är det så men när möts vi och diskuterar gemensamma frågor tillsammans hörande och teckenspråkiga?

Att ständigt vara ambassadör i mötet med majoriteten och förklara vad det innebär att leva som döv, gör något med individen. Var finns intresset för vem jag är som person? Hur ser mina behov och förtjänster ut? Detta åsidosätts ofta i mötet med hörande i all välmening, av rent medmänskligt intresse och engagemang. Men det gör något med en som människa om man hela livet får ett sådant bemötande. Att ständigt få berätta om sin dövhet, utanförskap, teckenspråk.

Några tydliga exempel på situationer vi upplevt är bland annat:

Jag har tagit aktiv del i livet med teckenspråkiga döva under 35 år och kan ändå bara ana vilka utmaningar och påfrestningar de får uppleva. Det tar tid att lära sig och är ju helt omöjligt att fullt förstå hur det är att leva som teckenspråkig döv men hur kan vi göra det så bra som möjligt för denna minoritetsgrupp?

Jag vädjar till er beslutsfattare att värna om den kompetens och miljö som ni jobbat fram under 25 år på Kattungen. Ge även kommande barn denna fantastiska möjlighet att få växa upp till trygga individer i den teckenspråkiga gemenskapen, väl rustade att möta livet utanför minoritetsgruppen.

Annette Wisser

Mamma och diakon i Svenska kyrkan

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons