Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fyra år efter Utöya: Vi måste stoppa hatet

Annons

Hat. Ett ord som används allt för ofta för att beskriva irritation av smärre problem. Ändå är hat ett myc-ket starkt ord, en mycket stark känsla, som kan få människor att genomföra de mest ondskefulla handlingarna.

Aristoteles förklarade en gång att hat var när man önskade att något skulle sluta existera, att något skulle dö. Tyvärr är hat något vi alla har stött på i olika former och något som vi stöter på allt oftare. Ofta placerar vi hat i fack och benämner det olika beroende på hur det uttrycks. Rasism, nazism, fascism, islamism, homofobi, islamfobi, antisemitism och antiziganism.

Men i grund och botten är allt detta ändå samma sak: Hat mot människor. Vi ser i dag hur detta hat växer i alla dess former men i rampljuset står den politiska rasismen. Den gror över hela Europa, göds av råa populistiska utspel, frodas bland sociala bekymmer och segregation.

Vid varje val i Europa får de rasistiska partierna allt fler röster i takt med att klyftorna ökar och stämningen blir allt mer hektisk mot de som har det sämst i samhället. Även den politiska rasismen benämns olika i olika länder. Jobbik, Front National, UKIP, Gyllene gryning, Dansk folkeparti, Sannfinländarna, Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna. Men ändå växer alla dessa ur samma bruna gyttja: Hat mot människor.

Hos vissa kokar hatet över från medverkan i ett radikalt parti eller en extremistisk rörelse, till något helt annat. Till en tanke att hatet måste genomföras med våld. Resultatet kan till synes vara helt olika, men är i grund och botten väldigt lika. Vissa lämnar sina familjer för att strida för Islamiska staten. Andra lämnar sina familjer för att genomföra terrordåd i den nationella kulturens namn. Jag minns ett sådant terrordåd.

Det var en varm sommardag år 2011. AUF, det norska socialdemokratiska partiets ungdomsförbund, arrangerade ett sommarläger på Utöya. I Oslos regeringskvarter fortgick arbetet som vanligt. Sedan kom en 32 år gammal man med norskt ursprung.

Han hette Anders Behring Breivik och var fylld med hat. Ett rasistiskt hat som växt fram under hans tid i Fremskrittspartiet och som utvecklats till en djup och mörk fascism. Den 22 juli 2011 ledde Breiviks hat till 77 människors död. I dag är det fyra år sedan och i Norge hålls flera minnesceremonier.

Men hatet har växt även i Norge sedan den tragiska dagen. Det rasistiska Fremskrittspartiet sitter i regering och hela regeringen stöttar ett tiggeriförbud som slår mot de svagaste i samhället. Debattklimatet har blivit råare och brunare, exempelvis anser vissa att deportation av romer är det enda sättet för att lösa tiggerifrågan, andra liknar romer vid sopor.

Allt detta är samma hat, som bara visar sig i olika former och tar sig olika uttryck. Det är samma hat som tonar fram allt mer i dag som dräpte 77 människor för fyra år sedan. Skillnaden nu som vi måste ta vara på är att vi kan lära av historien. Vi måste stoppa hatet innan det sker igen.

Vi måste allesammans bana väg för godhet och gemenskap i hela vårt samhälle och för alla människor. Detta genom att minska segregationen och öka integrationen, minska klyftorna och öka jämlikheten. Då kan alla se att alla är människor oavsett etnisk bakgrund. Då kan alla känna sig välkomna och demokratin kan frodas. Då kan vi alla mötas på lika villkor och tillsammans utmana de hatiska ideologierna. För om en man kan visa så mycket hat, tänk då hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.

Robert Andersson

Distriktsordförande SSU

Örebro Län

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons