Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Legalisering av cannabis och missbruksvård är olika frågor

Efter att ha varit åskådare till en debatt mellan mig och Erik Leijonmarck kritiserar Lars Ströman Liberala ungdomsförbundets inställning till cannabislegalisering och missbruksvård. Likt många begår han misstaget att blanda samman två olika frågor. Cannabislegalisering handlar om relationen mellan den lagstiftande makten och den enskilde individen, medan missbruksvård är en vårdfråga.

Annons
Cannabisodling.  I Israel är det förbjudet att använda cannabis men i medicinskt syfte är det tillåtet sedan början av 1990-talet. Det ges då till personer som är sjuka i cancer, Parkinson, MS med flera andra smärtsamma sjukdomar.

Efter att ha varit åskådare till en debatt mellan mig och Erik Leijonmarck kritiserar Lars Ströman Liberala ungdomsförbundets inställning till cannabislegalisering och missbruksvård. Likt många begår han misstaget att blanda samman två olika frågor. Cannabislegalisering handlar om relationen mellan den lagstiftande makten och den enskilde individen, medan missbruksvård är en vårdfråga.

Lars Ströman kritiserar att jag ”talade i termer av att vi inte får ”moralisera” över den enskilda missbrukaren” och skriver vidare att jag ”lät som ett eko från den tid då svensk narkotikapolitik var som sämst”. Svensk narkotikapolitik har dock aldrig varit sämre, just på grund av moraliserandet av missbrukarna. Trots att dödligheten bland narkomaner ökar ges inte missbrukare adekvata förutsättningar att ta sig ur sitt beroende.

Ett tydligt exempel på detta är debatten om substitutionsbehandlingar. Trots en närmast vetenskaplig konsensus om hur opiatberoende bäst behandlas sker mycket lite för att anpassa missbruksvården efter vetenskap och beprövad erfarenhet. Anledningen är att den inflytelserika antidroglobbyn inte vill att samhället ger fel signaler genom att skriva ut ”lagligt knark”.

Det är en absurd hållning, eftersom det inte finns några som helst bevis för att droganvändandet skulle öka av en bra missbruksvård. Sverige har lika många tunga missbrukare som andra jämförbara länder, trots att substitutionsprogrammen här är dåligt utbyggda. Än mer anmärkningsvärt är att samma argument inte biter när det gäller annan vård. Inte ifrågasätts insulinbehandling av diabetiker som missköter sin diet eller rökares rätt till lungcancervård.

Lika exklusiv för missbruksvården är problematiserandet av läckaget från substitutionsprogrammen. Personer med svåra smärtor nekas inte morfin och inga röster höjs över att förbjuda vissa svårt beroendeframkallande sömnmedel, trots att läckage är påvisat. Att inte moralisera över den enskilde missbrukaren är således inget annat än att jämställa missbruksvården med annan vård och kräva att samhället använder bevisligen fungerande metoder för att hjälpa några mycket utsatta människor.

Argumentationen för cannabislegalisering måste, av naturliga skäl, se annorlunda ut. Vår ståndpunkt är att cannabis ska legaliseras eftersom det inte finns tillräckligt tunga skäl för ett förbud då det är oklart vilka skadeverkningar en legalisering skulle få. Sannolikt skulle bruket, och därmed missbruket, öka. Däremot skulle cannabisanvändares kontakt med de kriminella som tillhandahåller betydligt farligare droger minska, vilket skulle höja tröskeln till tyngre drogmissbruk.

En sund liberal försiktighetsprincip är att inte ge staten mandat att styra enskilda individers tillvaro förrän alla fakta talar för att det är nödvändigt och bedömningen är att det inte finns tillräckliga bevis för att lagstiftaren ska förbjuda cannabis.

Det otäcka med debatten om droger är att människor, likt Lars Ströman, inte förmår hålla isär argumenten för cannabislegalisering och argumenten för en vetenskapligt baserad missbruksvård.

Ofta nämns cannabislegalisering som det oundvikliga slutmålet efter att ha börjat minska den repressiva attityden mot missbruk genom att tillåta exempelvis substitutionsprogram. Men att säga att staten signalerar att knark är okej om läkare och socialarbetare får möjlighet att ge svårt utsatta människor de förutsättningar de behöver för att komma ur ett oönskat missbruk är inte bara att inte förstå hur samhället fungerar, det är att offra svårt utsatta människor på drogmoralismens altare.

Läs också:

Lars Strömans svar till Kajsa Dovstad

Något gott med legaliseringskrav

Kajsa Dovstad (Luf) svarar Lars Ströman  (8/7)

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons