Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ojämlikheten ökar vid ekonomisk åtstramning

World Economic Forum (världsledande finansmän, företagsledare, forskare, politiker) träffas varje år i Davos för att diskutera frågor som är angelägna för hela världen.

Annons

I slutrapporten från mötet 1997 stod att läsa: ”Den nya eran av global tillväxt skapar samma obalanser och ojämlikheter som under den industriella revolutionen gav näring åt nationalism, fascism och kommunism. Många fruktar att sådana repressiva krafter kan komma att förstärkas.”

Utvecklingen har ju visat att det fanns fog för dessa farhågor. Vi har sett hur ojämlikheten ökat kraftig och hur nationalism och fascism spridit sig på ett mycket oroande sätt och starkt påverkat våra demokratiska organ.

Världens folk borde ha kunnat förvänta sig att insikterna hos dessa mäktiga personer, och andra ledare, hade lett dem till att mobilisera alla sina krafter för att förändra förhållandena så att dessa ”obalanser och ojämlikheter” skulle minska. I stället har maktens män låtit ojämlikheten öka kraftigt.

OECD visar i en nyligen publicerad rapport att Sverige är det land i världen där ojämlikheten ökat i särklass mest, nämligen 38 procent under en tjugofemårsperiod, följt av Finland, som drabbats av en ökning med 27 procent.

Förutom det faktum att grogrunden för politisk extremism bereds med ökad ojämlikhet, påverkas också människors livslängd och hälsa negativt. Dessutom stiger självmordsfrekvensen och kriminalitet, våld och övergrepp blir vanligare. Det jämlika samhället, där resurser och makt fördelas mer rättvist, leder helt enkelt till det goda samhället.

David Stucker vid Oxforduniversitetet och Sanja Basu vid Stanforduniversitetet, visar i boken Åtstramning till döds vilka konsekvenserna blir av en politik som innebär att människors hälsa ignoreras. Dessa forskare har med hjälp av historiska data från hela världen visat hur ojämlikhet och brister i välfärden gör oss sjuka, svaga och deprimerade.

De konstaterar att social och ekonomisk politik har större effekt på vilka som lever och vilka som dör än piller, operationer eller försäkringar i hela världen.

Stucker och Basu gör bland annat jämförelser mellan finanskriserna 1929 och 2008. Efter påverkan av fack och vänsterkrafter genomdrev USA:s president Roosevelt 1932 programmet New Deal. Jobb skapades med hjälp av satsningar på bostadsbyggande och infrastruktur och genom att förstärka det sociala skyddsnätet förbättrades folkhälsan betydligt.

En del mer högerstyrda delstater följde dock inte kongressbeslutet och det möjliggjorde jämförande studier av resultaten. New Deal förhindrade ytterligare ekonomiska katastrofer och medförde bestående förbättringar av folkhälsan. New Deal kunde också kopplas till minskad barndödlighet och mindre självmord.

Amerikanska läkarsällskapet menade att statens investeringar i folkhälsan inte bara räddade liv och förbättrade medborgarnas livskvalitet, det gynnade också sunda investeringar som i sin tur gynnade ekonomin. Det finns övertygande bevis för att avkastningen på investeringarna i folkhälsa, räknat i ekonomiskt och socialt välstånd, i hög grad översteg kostnaderna.

Vid den ekonomiska kris som uppstod 2008 stod de politiska ledarna inför valet att antingen satsa på hälsa och sociala skyddsnät eller att använda sig av åtstramning, det vill säga att dra ned på välfärden. De stora ekonomiska rådgivarna och långivarna har enhälligt förordat nedskärningar under en lågkonjunktur.

Men i en rapport från IMF (Internationella Valutafonden) har man dock ändrat riktning och menar nu, liksom många av de inflytelserika ekonomerna i världen, att åtstramning dämpar utvecklingstakten i ekonomin, förvärrar arbetslösheten och minskar investerarnas förtroende. Men politikerna hänger inte med, så Grekland hinner säkert knäckas.

Tankesmedjan omvända vär(l)den

Örebro

Ingemar Berglund

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons