Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Politikerna tar inte eget ansvar

Annons

Det finns många problem och brister i processen runt Wadköpings utbildningscenter. Jag vill peka på tre av dem: ansvaret, legitimiteten och tolkningsföreträdet.

Individuellt ansvar försvinner lätt bakom ett kollektivt eller institutionellt ansvar, till exempel i en politisk organisation. Kollektivt handlande är å ena sidan att följa gruppens gemensamma strategi i en organisation – till exempel en nämnd och å den andra, de enskilda gruppmedlemmarnas eget handlande. Vem bär då ansvaret? Alla eller ingen? Ansvarsdiffusion brukar fenomenet kallas och det är tyvärr ett kännetecknande drag för mycket av den politiska kulturen. Detta är tydligt i den nu pågående processen runt WUC, där ett flertal politiker helt enkelt hukar när det gäller frågan om det egna ansvaret. ”De bara lyder order (partipiskan)” – trots att de vet att de springer åt fullständigt galet håll. Den egna moraliska eller ideologiska kompassen stoppar de långt ner i bakfickan – i hopp om att den inte ska skava. Är det så att spridningen av ansvar – inom det politiska kollektivet – generellt sett reducerar graden av moraliskt ansvar – och därigenom legitimiteten?

Vari består då den politiska legitimiteten? Jag skulle vilja påstå att ytterst handlar det om att vi som väljare känner igen oss i och också förstår och respekterar grunderna för politiska beslut – även när de är obekväma. Så som att lägga ner en väl fungerande skola. Att förmå kommunicera sina bevekelsegrunder är grunden för alla politiska beslut liksom att dessa beslut i sin tur bygger på en öppen och redig beredning. Åtminstone i demokratiska system av västerländsk tappning, är det så det ”pedagogiska uppdraget” ser ut. Antingen sker den nuvarande beslutsprocessen i Örebro i förakt för dessa grundläggande förutsättningar – eller av aktörer som är politiskt tondöva. Ett mycket märkligt handlande av två partier som säger sig stå på folkrörelsegrund.

Kommunikation handlar om att det är minst två parter, varav åtminstone den ena har en önskan om att göra sig förstådd – kanske åtlydd och respekterad. Då kallar vi det för envägskommunikation. I en dialog är denna kommunikation i stället utvidgad till att inkludera bägge parternas önskan om förståelse. Förståelsen bygger i sin tur på ett gemensamt språk och en gemensam tolkning av verkligheten – åtminstone borde det vara så. En ”dialog” där den ena parten anser sig ha det absoluta tolkningsföreträdet är inte en dialog och möjligheten till ömsesidig förståelse minskar dramatiskt. Då handlar det endast om makt och härskarteknik och där finns ingen vilja till att försöka förstå den andra parten, endast tvinga till lydnad. Det bygger inte respekt, det bygger inte legitimitet och det bygger inte demokrati. Att driva en politisk process så, är ett hån mot den demokratiska idén – och de enda som vinner på detta är de antidemokratiska krafterna.

Dessutom förstörs en fin skola i onödan.

Tord HelgessonLlärare på Wadköpings utbildningscenter

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons